Bland människorna som flyttat ut i rymden och för alltid lämnat Tellus bakom sig, uppstod en trygghet och en säkerhet, om ett liv i förnöjsamhet, trivsamma vardagar och ständigt återkommande rutiner.

I Planetarierna ville många av dem fördjupa upplevelsen av något större, mäktigare och högre, än bara den ödsligt tomma rymden, där ute. De uppfann ett nytt Himmelrike, långt, långt bort i fjärran. En dag skulle de alla komma dit, efter att ha färdats, ljusår efter ljusår, i den mörka tomheten. Det var en krävande vardag, när människorna sökte efter tecken och bevis i Planetarierna, samtalade med varandra, gissade och spekulerade.

SpåRätt lät dem hållas. Så länge som ingen hittade på något destruktivt, vansinnigt eller galet, gick det mesta för sig.

Angela Superstar-rörelsen skapade sina egna världar, både i Planetarierna och i drömmaskinerna.

Mich och Zanna gick på några av deras möten och sammankomster, men samtalen, predikningarna och vittnesmålen gick mest ut på att intyga för de andra deltagarna hur trosvissa de var, övertygade och märkliga tecken, upplevelser och varsel de varit med om.

Varken Zanna eller Mich blev imponerade. Det mesta lät som de väckelserörelser och konspirationsteorier som funnits på Tellus.

Inne i Zannas drömmaskin hade hon byggt upp en egen trädgård. Den första tiden blev hon irriterad över att den försvann och var borta, för var gång som hon återvände. Hon frågade i Planetariet om detta och fick förklarat att det fanns spärrar i maskinen som kunde hålla kvar samma dröm, med ett mycket snarlikt innehåll.

Mich arbetade på med sitt experiment om hur drömmaskinen var konstruerad innifrån. Det som Zanna fått lära sig, om spärrarna, kom Mich också till hjälp. Det borde betyda att det fanns någon slags stabilitet där inne. Något att hänga upp verklighetsbilden eller drömmen på. Kanske som en tredimensionell bioduk, ett rum med en holografisk skärm eller att han själv, drömmaren, projicerade drömmens innehåll och materia, på något drömkänsligt material.

Annonser