Medan han letade, funderade han över Angela Superstars hängivna troende. Det var som om de ändå inte kunde glömma bort eller bortförklara neoluddismens drömmar och visioner om någonting Större och Högre, en Större Ordning, eller en Högre Makt, som skulle ordna allt åt dem.

I teorin kunde de visst föreställa sig hur allt ute i världsalltet höll samman och påverkat varandra, i miljarder av år. När det kom till deras vardag, var den en sakta lunk, med en förhoppning och lite tråkig inställning om att den kommande dagen skulle bli i stort sett som den förra. Det var det där lite enahanda i rutiner och ritualer som utgjorde deras vardag i Livets Mening. De förväntade sig inte något annat eller något mer. För stora och kraftiga förändringar var kostsamma, krävde anpassning och flexibilitet. Smärre förändringar kunde skapa oro, tills att de var över och livet kunde bli som vanligt igen.

Utmed Afrikas kust hade det bland befolkningarna uppstått ”cargoreligioner”. Fattiga människor som var dag gick utmed stränderna gick och hoppades att ett övergivet fartyg med en last som innehöll allt vad den fattiga befolkningen behövde, skulle flyta in och iland. De skulle i det fartyget finna allt som de saknat och behövde och att önska sig kostade ju ingenting. Där kunde de gå och vänta, dag efter dag, i hopp om att en sådan båt med en fantastisk last, skulle hamna vid just deras kustremsa.

Bland SpåRätts civilbefolkning uppstod ett liknande rykte. Antingen att ett utomjordiskt stjärnskepp skulle finna deras rymdbostäder, för att förse dem med glädjefulla överraskningar och onödiga, barnsliga leksaker, spel, musikinstrument och andra underhållningsartiklar.

Ett annat rykte sa att människor skulle komma tillbaka, kanske från Ellek, för att ta dem med till en helt ny planet, där de skulle kunna börja om från början igen. Där de åter skulle kunna leva som den sista tiden på Tellus, med härliga badstränder, fina restauranger, härliga utsikter, intressanta arbeten, resor jorden runt och trevliga människor att umgås med, dagarna i ända. Där skulle de inte sakna någonting alls.

Mich trodde fortfarande att svaret fanns i drömmaskinen, kanske i Planetariet, eller i drömbubblorna. Det var människor önskningar och drömmar, i föreställningarnas fantasier och inbillningar, som var den verkliga begåvningen ooh gåvan. I drömmen kunde man sätta i sig hur mycket godsaker som helst, utan att bli det minsta tjock, få dålig kondition eller lida av dåligt samvete. Ens drömmar drabbade ingen fattig. Neoluddisternas föreställningar om den materiella världen var fortfarande härskande bland många neoidealister. De som fortfarande var beroende av ett föremåls tyngd, massa och densitet.

Det var möjligt att det saknades en fest, varför inte en fest till Angela Superstars ära? Eller så kunde SpåRätt höja frekvensen i drömmaskinerna, så att människornas upplevelser i dem blev lite hastigare, gladare, uppåt och stimulerande. Ungefär som när man höjer tempot i en lite för lugn och sävlig vals?

Mich hade som mål med arbetet i drömmaskinen; att göra drömlandskapen mer framtidsaktiga, mer futuristiska, med glada och bjärta färger, hastigt flygande bilar, vackra landskap med mycket luft och frihet, en klarblå himmel, höga hus och torn, svängiga dekorer och människor som gick omkring lite hur som helst, som om de var ute på ärenden, i snygga och lite tokiga kläder, med höga kragar, axelkuddar, medaljliknande knappar och beslag och ett glatt leende på läpparna.

Annonser