Det Stora Självklara bestod av ett gytter av åsikter, påståenden, gissningar, antaganden, spekulationer eller bara ren och skär lättja. Det var lättare att ta till det Stora Självklara, som en självklar förklaringsmodell, än att våga sig på att utmana, kritiskt granska eller bara ifrågasätta.

Neoluddisterna höll in i det längsta kvar vid det Stora Självklara, tills att de insåg att neoidealisterna faktiskt kunde ha rätt i sina teorier om framtiden på jorden. Ändå var det inte skäl nog för neoluddisterna att överge Tellus och flytta ut i rymden. De menade att rymden inte var ett verkligt och tillförlitligt alternativ. Det skulle bli som att försaka lite till och dra ut på lidandet, istället för att en gång för alla, inse faktum: ingenting varar för evigt.

Neoluddisterna trodde ändå på att det skulle uppenbara sig en lösning, någonstans där bortom förväntanshorisonten. Kanske att de trots allt hade haft rätt; att Tellus skulle räcka någon miljon år till, om bara alla drog åt svångremmen några hål till.

Mich förstod att ute i rymden, i rymdsamhällena, var det planetarierna och drömmaskinerna som skulle ersätta det Stora Självklara. Den Stora Glömskan skulle försvinna för alltid, kvarlämnad på Tellus yta.

Det som inte fanns ute i rymden, skulle med tiden falla bort ur människornas medvetande. De som fortfarande kunde minnas hur det sett ut på Tellus, skrev böcker, gjorde anteckningar, bilder och skisser, för att undervisa och berätta, för de generationer som kom efter dem. Det var som man brukade säga om barnen på jorden, som trodde att en fisk såg ut som en fiskpinne, eller att mjölken inte kom från korna.

De vuxna berättade för barnen, men för barnen blev historierna inte mer sanna, än dem om Gud eller Jultomten. Att allt var skapat av Gud, var inget bevis på Guds existens. Trots att de som trodde på Gud, ställde den retoriska frågan:

   Vem skulle annars ha skapat världen?

Julklapparna var inget bevis på att Jultomten fanns på riktigt. Barnen som bott på jorden och hört berättelserna om Jultomten som kom till de barn som varit snälla, visste att julklapparna var inköpta av föräldrarna och ville hellre ha pengar, än att bli missnöjda med det som funnits i paketen. De senaste åren ville ändå alla bara ha en egen robot, som kunde utföra allt ansträngande arbete åt dem. Varför lära sig något, när ändå en robot kunde utföra samma sak, bättre och på kortare tid?

SpåRätt Education System försökte vara förutseende. Antingen skulle mänskligheten bli kvar ute i rymdsamhällena, för att leva där i årtusenden framöver. Eller så skulle de som överlevt i framtiden nå fram till en livsduglig planet, av rätt storlek, med ett bra klimat, vatten och syre, för att människorna skulle kunna starta om där.

Problemet som uppstod var inte nytt. Hur att lära människorna skilja vad som var vetenskap från det som tillhört det Stora Självklara? Med den frågan kom också nästa, inte särskilt trevliga fråga:

”Kan en människa veta för mycket?”

Vetandet, visste Mich, fanns inne i fantasin. Var man inte så nogräknad, var allting fantasi och fantasier. Med vetenskapliga metoder, forskning och experiment, kunde man, om man var duktig, krävde exakta svar och var öppen för spekulationer, gissningar och antaganden, komma fram till de rätta bevisen. Beviset var ett faktum. Fakta kom av mätmetoder som följe ett följdriktigt, logiskt, resonemang. Varken fruktan för det otänkbara eller ett optimistiskt önsketänkande skulle få påverka eller inskränka resultaten. Kom man, genom upprepade försök, fram till samma resultat, så kunde man, nästa gång man försökte, förutsäga att resultatet skulle bli detsamma, den gången med.

Men, tänkte Mich, hur att göra det i Planetariet, eller i drömmaskinen?

I drömmaskinen fanns bara den egna, solipsistiska, världen. Om filosofen René Descartes kommit fram till att ”Cogito, ergo sum”, jag tvivlar, alltså finns jag, skulle det i drömmaskinens drömvärld bara bli till tolkningen: ”Jag drömmer, alltså finns jag”. Var det ett bevis och ett faktum nog?

Annonser