Han bad Zanna att följa med honom till Planetariet.

   Vad ska du göra där, undrade Zanna?

   Jag ska ställa frågan om dröm och verklighet.

   Hur då?

   Om inte jag drömmer, i drömmen, vem är det då som drömmer?

   Visst, jag följer med. Ska bli intressant att få höra vad Planetariet och Centraldatorn svarar!

   Det tycker jag med!

De gick ut på altanen, förbi Zannas lilla konstgjorda köksträdgård, ut på gången, genom den av 3D-skrivaren tillverkade svarta gjutjärnsgrinden och ut på vägen. Det var ingen bred väg, avsedd för bilar eller större trafik, med tyngre last. Bara en lite bredare gångväg, tillräcklig för två par att gå i bredd och möta två andra par som också gick i bredd. Några andra skulle ju aldrig gå där.

Det fanns ännu så länge inga riktiga landskap, utomhus under ramverket. Himlen var ljus, men det var från solcellerna och infångade fotoner, som lyste upp. Inga solstrålar nådde fram och in innanför ramverket. För kunna utnyttja solens strålar och energi bättre, hade SpåRätt placerat ut solsegel och solskärmar som reflekterade ljus, strålning och värme, in mot rymdbostäderna. Det här var ett system som fortfarande var under utveckling. De små robotnissarna kom ständigt med uppgraderingar, för att förbättra och förstärka ljusförhållandena.

Än så länge bestod landskapet av en kulle. Vägen svängde över kullen, upp på den ena sidan och ner på den andra. Konstruktörerna och landskapsarkitekterna hoppades på att någon gång i framtiden ha en liten bäck, med äkta vatten, som skulle rinna genom rymdbyn, förbi Planetariet. Där, nedanför kullen, låg det i centrum av byn.

Det såg ut som ett planetarium, med en hög kupol i mitten. Det var inget observatorium och hade därför inget teleskop. Teleskopbilder från rymden sändes från Centraldatorn, in till Planetariets skärmar.

De gick in i den mörka byggnaden. Där inne var det svalt och skönt, nästan lite kyligt. Väggarna var svarta, för att stjärnbilder, galaxer och nebulosor skulle synas bättre. Där kunde man ana rödförskjutningen, beviset på att stjärnorna långsamt rörde sig ut från det centrum som brukade förklaras med ”The Big Bang”, den stora smällen.

Om man fick tro astronomer och fysiker, skulle Gud vara detsamma som gravitationskraften. Det var den som höll allt samman, på plats och i rörelse, i hela universum. Den kraft som var ”allsmäktig”.

Det var inte många där inne, för tillfället. Det skulle inte bli några föredrag eller föreläsningar, den närmaste stunden. Zanna och Mich satte sig ner, bekvämt i varsin fåtölj.

Det spelades lite sfärisk, elektronisk musik, sannolikt av en ambient datorsyntorgel. Det kändes lite andäktigt och storslaget. Tänk att hela universum fanns omkring dem, åt alla tänkbara och otänkbara håll och kanter.

Efter att ha samtalat med Mich på vägen till Planetariet, hade Zanna också kommit in på tankar om den vetenskapliga revolutionen:

   Tänk, sa Zanna, vad mycket vi vet idag, som de inte visste då?

   Tänk, sa Mich, vad lite vi vet av vad människorna kommer att veta i framtiden.

   Vad tror du att vi inte vet idag, som de kommer att veta då?

   Idag känner vi ju till kärnkraften, elektriciteten, magnetismen, gravitationen, det periodiska systemet, med alla ämnens densitet och tyngd.

   Då, sa Zanna, i framtiden, kanske vi kan förklara ännu fler dolda krafter och energier.

   Nu skulle vi ju behöva resa till andra planeter, i andra solsystem och kanske till andra stjärnor.

   Nu vet vi inte ens om ellekarna finns, på riktigt.

   De gör de nog, sa Mich, men kanske inte på det sättet som vi tror att de gör.

   Som antimateria, menar du?

   Nej, den tror jag inte att vi kan uppleva. Den är som spegelbilden i en spegel. Vi kan se den, men inte befinnas oss där, på båda sidorna om glaset, samtidigt.

   Men i drömmen då? Drömbubblorna? Tror du att de finns, på riktigt?

   Ja, det tror jag. Men vi har ännu inte funnit rätt metod för att bevisa att de finns. De finns både inom oss och utanför, som den inre rymden och den yttre rymden. Med en eller flera kanaler emellan.

   Du menar som änglar, vättar, älvor eller utomjordingar?

   Eller Jultomten? Eller Gud?

   Ja, vad kan det va’? Energier, som vi kan uppleva ibland och ibland inte?

   Energier som syns, ungefär som när vi öppnar en dörr och ljus utifrån släpps in?

   Ibland är vi låsta och blockerade, ibland försvinner filtren eller solglasögonen?

   Det är det som jag tror händer, ibland, när vi drömmer. Sedan har vi en färdig, uppsättning förklaringar, som vi bär med oss i det Stora Självklara.

   Som att Jultomten har en lång luva, en röd dräkt och ett vitt skägg? Eller att änglarna bär vingar?

   Eller att människornas själar kan brinna i den eviga elden, nere i Helvetet?

   Eller att vi kan komma i kontakt med levande varelser på andra planeter, som inte alls är som vi har tänkt oss dem? Vem vet? De kanske är ointelligenta, tråkiga eller har vanor som vi inte alls gillar. De kanske älskar att äta slemmiga sniglar och iglar, när de har fest? För att dricka ättika eller saltvatten till.

   Då måste vi stå ut med det, sa Mich med ett skratt, för att man ”ska ta seden dit man kommer”. Eller hur?

   Och de kanske är förbjudna att äta spenat, spagetti eller ost?

Annonser