Hur då, frågade Mich.

   Alla kan inte bli bäst på allt. Alla kan inte satsa på att bli bäst på att hoppa längd. Eller att bli världens bästa tennisspelare? Eller att leva längst av alla? Även om de anstränger sig aldrig så mycket.

   Nej, sa Mich, det uppstod nåt som för länge sedan, i Japan, kallades ”karoshi”. Människor dog av överansträngning, när de gjort allt de kunnat för att klara av sina arbetsuppgifter. Antingen så orkade inte deras hjärtan av den långvariga och höga arbetstakten, eller så begick människorna självmord, av överansträngning eller uppgivenhet.

   Varför det, undrade Zanna.

   De hade väl målat in sig själva i ett hörn, eller tagit fan i båten, för att ro honom i land. De kunde inte se nåt alternativ, eller ens föreställa sig ett annat liv, än det som de redan hade?

   Vad var det som de saknade?

   De måste ha haft intresse för företaget och för verksamheten. De måste tro på sin egen talang och begåvning. De måste känna uppskattning, respekt och medkänsla, från den egna familjen, släkten och medarbetarna på företaget. De måste tro på att de kunde påverka sitt resultat, lite till och bara ett litet tag till. Tills att de hade nått sitt mål. De måste ha varit vana vid att anpassa sig till omgivningens krav, utan att lägga av, ge upp eller protestera. De måste vara solidariska med sina egna och lojala i sin vilja att vara till lags och att duga.

   Ja, sa Zanna, allt det där menar jag ingår i paradoxen och självmotsägelsen.

   Hur då?

   Jo, anta att det finns hundra människor som alla vill bli världens bästa tennisspelare. Inte en av världens bästa. Inte heller en av världens hundra bästa, utan den allra bästa av alla. Det innebar att alla de hundra ansåg, trodde och var övertygade om att det ingenstans på hela planeten Tellus fanns andra som var bättre och fysiskt och psykiskt lämpade, än just de här hundra. De upplevde sig vara något speciellt, unika, lämpade och utvalda.

   Jag förstår, sa Mich. När den som var bäst, väl hade vunnit alla tävlingar och mästerskap, så kunde det helt enkelt inte finnas någon, i hela den kända världen, som var bättre, duktigare, kompetentare eller framgångsrikare.

   Nej, just det, sa Zanna.

   Vad hände då?

   Till att börja med ansåg de sig alla vara lika duktiga. De hade ungefär samma kroppstyp, vikt, längd, styrka, balans, snabbhet och intresse för att spela och utöva tennis. De jämförde sig med varandra och ingen kunde upptäcka någon synlig skillnad på dem.

   De hade, sa Mich, samma förutsättningar.

   Just det, sa Zanna. Så började de att träna och att tävla. För säkerhets skull hade de varsin robottränare, eller robotcoach. Robotcoachen ansågs vara den lämpligaste och den bästa, för att tennisspelarna skulle uppnå sitt allra bästa resultat, i förhållande till de nittionio andra.

   Hade man inte, för enkelhetens skull, kunnat ersätta spelarna med en robot. Den hade ju ändå lyckats bättre i sina prestationer, än någon annan mänsklig spelare.

   Jo, men då skulle inte tävlingen längre, för människorna, vara intressant. Då hade tävlingen bara blivit till en arbetsprestation, utan annan funktion än att den allra bästa tennismatchen blev spelad. Ingen skulle bli förvånad om tennisroboten var tio gånger bättre än den bästa människan.

   Då kunde väl människorna äta olika slags föda, dricka näringstillskott eller äta mediciner som gav dem mer av styrka, uthållighet, koncentrationsförmåga eller snabbare reflexer.

   Det, sa Zanna, skulle anses som fusk. Var det tennisspelaren eller medicinerna eller ”drogen” som vunnit tävlingen? I så fall måste alla spelarna ha tillgång till samma verksamma substanser, men de kemiska ämnena kunde ha olika effekter. Många kanske kunde bli lite bättre. Några kunde bli försvagade. En och annan kunde bli allergisk och dö i anafylaktisk chock. Eller så skulle alla hundra bli en grad bättre än de var och egentligen stå still, eftersom nivån i utgångläget var oförändrat.

   Därför måste de testa olika metoder.

   Ja, men robotcoacharna var alla programmerade med samma programvaror och med samma fakta och föreställningar om de tävlande. Det skulle vara skillnad om några hade robotcoacher och andra hade coacher som var människor, med att robotcoachen kunde vara en bättre coach, i teorin, men att uppmärksamheten från en annan människa och en annan levande varelse, kunde få fördelar för de människor som hellre ville ha beröm eller kritik från en människa som brydde sig, än en robotcoach som bara, neutralt och objektivt, redovisade resultaten och gav nya instruktioner. Sannolikheten var stor att alla robotcoacherna skulle ge samma instruktioner till samtliga spelare och tävlande.

   De skulle fortfarande vara kvar på samma nivå, menar du?

Annonser