Upptäckter och uppfinningar.

Mich och Zanna pratade vidare om människornas nya uppgift, i världsalltet. Mich sa:

   Människorna är nog den enda levande varelse som medvetet söker efter en idé. Andra djur är medvetna om problem och lösningar, men har nog ingen uppfattning om att de löser ett problem genom att få en idé, eller ett uppslag?

   Vilka levande varelser tror du skulle kunna ta över efter Människan? Jag tror att det skulle kunna vara Hunden, mer än aporna. Hundarna är de djur som är mest vana vid människornas värld.

   Ja, eller kråkorna. Vad hände om de skulle börja växa? De är riktigt duktiga på att använda sina klor, både som verktyg och som händer.

   Människorna, sa Zanna, vill något mer än att bara bli tillfredsställda, mätta och trivas tillsammans. Allt handlar inte om konkurrens.

   Nej, för då skulle de som uppfunnit eller upptäckt nåt, inte dela med sig av sina kunskaper till andra.

   Det gör de förstås för att bli rika och berömda, men jag tror också att människor gör det för att de tycker att det är roligt. Det ger en självrespekt att kunna utföra något som man trodde var för svårt, även om ingen annan människa är där för att gilla eller berömma.

   Det är inte, sa Mich, heller alltid så att medmänniskorna förstår vad uppfinnaren har skapat.

   Jag brukar tänka på Thomas Alva Edison, sa Zanna. En av hans mest berömda uppfinningar var glödlampan.

   Den är det inte särskilt många som använder, nu för tiden. Kanske några av neoluddisterna, i en avlägsen del av världen.

   Det är inte jag som har kommit på det här, men det är en bra tanke. Edison kanske inte var den enda som uppfann glödlampan. Det sägs att det fanns flera. Men att Edison möjliggjorde bruket av sin uppfinning. Innan dess hade man lyst upp gatorna med gaslyktor. För att glödlampan skulle kunna fungera, krävdes inte bara lampan i sig. Det var snarare så att det var andra uppfinningar och upptäckte bruket av glödlampan.

   Vad tänker du då på, undrade Mich.

   Först och främst skulle någon ha upptäckt elektriciteten. Elektriciteten skulle vara omöjlig att utnyttja, om det inte fanns elektriska ledningar, som fördelade strömmen så att den räckte till alla glödlamporna i det elektriska nätverket. Det måste finnas ett uttag som var anpassat till glödlampan som var konstruerat så att lampan skulle vara lätt att sätta i och ta ur.

   De måste ha tillgång till elektriciteten i sig, från något kraftverk.

   Ja, sa Zanna. Edison måste antingen uppfinna och skapa lösningarna själv, ha sådana medarbetare som förstod vad som saknades och leta efter dem på en marknad som utvecklades väldigt fort.

   Man kan ju anta att de som var intresserade av vetenskap, fysik och elektricitet, kände till varandra, konkurrerade, men också hjälpte varandra, med det som inte hade så stor betydelse för konkurrensen. Samarbetet och den ideella viljan till att vara en resurs för mänskligheten, var större än att bli först och ensam om en marknad som ändå höll på att utvecklas, lite överallt i världen.

   Det var Dunlop som kom på att sätta gummihjul på cykeln, för att ta upp stötar från underlaget, när man var ute och cyklade.

   Det ledde säkert till att man också försåg bilarna med däck av gummi, sa Mich. Men vad var en bil, utan motor? Fram tills att man kom på hur att driva bilen, eller vagnen, med en explosionsmotor, hade man bara häst och vagn.

   Det är ju därför som man räknar motorns kraft i ”hästkrafter”. Det var James Watt som använde sig av begreppet hästkrafter, för att kunna beskriva hur många hästars arbete hans ångmaskin kunde ersätta. En hästkraft är ungefär tio gånger så mycket som vad en människa orkar med. Numera har man ersatt hästkraft med watt.

   Det är ändå, sa Mich, hästen och vagnen som var de mekaniska och fysiska förutsättningarna för att kunna ersätta hästen med ångmaskinen och senare motorn. Det behövdes en hel del upptäckter och uppfinningar fram tills att man kunde tillverka en bil som massfabricerades på löpande bandet, som T-Forden.

   En människa kunde visserligen fortfarande, som Leonardo da Vinci på sin tid, i slutet av 1400-talet, tjäna herrar i Milano, Florens, Rom och senare Frankrike. Han försökte, likt den första uppfinnaren i verkligheten eller i myternas värld, Daidalos, tillverkade vingar att flyga med. Det gjorde de med utgångspunkt hämtat från hur fåglarna flög med sina vingar. Det som skulle bli till vetenskapen Aerodynamik. Hur luften och vindarna påverkar kroppar i rörelse.

   Även om det gick trögt, gav man inte upp och lade ner sitt uppdrag och sin mission. Det var här idealet och idealismen kom in. Det krävdes mer än bara de nödvändiga kunskaperna och faktaförhållandena. Människorna måste vara villiga att anstränga sig, till det yttersta, eller ännu längre, för att åstadkomma det som de ville.

   Det var väl då, i de sammanhangen, åsikterna från vanligt folk, att konstnärer, forskare, amatörvetenskapsmänniskor och människor som tyckte om att experimentera, att de människorna var annorlunda, avvikande, konstiga och galna.

   Ja, de som offrade mycket i sina liv, för att bevisa att något omöjligt faktiskt var möjligt.

   Den allra första neoidealisterna, sa Zanna.

   Ja, det kan man nog säga. De som ägnade sina liv åt mer än bara att ha trygghet, värme, något att äta och att roa sig med.

   Även om Cervantes menade att driva med en sån figur som riddaren av den sorgliga skepnaden, Don Quijote, blev den påhittade figuren också en sinnebild för den som försöker det omöjliga, med att besegra ”jättarna”, eller de stora väderkvarnarna.

   Ja, sa Mich, ändå är de inte få genom historien som varit just såna galningar. Det är ju ingen tvekan om att det fanns såna som också var verkliga galningar, som i Selma Lagerlöfs roman ”Kejsaren av Portugallien” eller i en av de klassiska filmerna om ”The Darwin Award”. De som var så dumma eller galna, att de, i efterhand, kunde belönas som de som inte tillhört Charles Darwins ”Det Naturliga Urvalet”.

   De var, tyckte Zanna, vetenskapens och forskningens ”kanonmat” och fotsoldater. Ändå var det som med alla andra soldaterna. De som dog och tog emot stötar från lansar, svärdshugg, kanonkulor och granater, räddade ändå livet på de som orkade och ville kämpa vidare. De var de blivande neoluddisternas stöd till neoidealismen.

   Ja, det tycker jag med, sa Mich. Sedan fanns det andra som lyckades av andra skäl. De som var avantgardister och som marscherade i det främsta ledet. De som ofta gjort sig förtjänta av att erhålla äran, men som också kunde utsättas för mycket spott och spä.

   Men idrottsmännen då, och idrottskvinnorna? Hade inte de någon betydelse.

   Jovisst, sa Mich. De bevisade, gång på gång, att Människans kapacitet inte var ändlig. För var gång som ett nytt resultat sattes, kunde människorna än en gång bekräfta för varandra att det gick att komma lite längre och bortom det förra, som man trott var det sista och slutgiltiga.

   Det finns en paradox i det där, tycker jag, sa Zanna. 

Annonser