Vad skulle hända, om vi inte lyckas här ute?

   Allt kan hända! En enorm asteroid kan krossa jordklotet bara på några sekunder. Giftiga gasmoln kan göra syret omöjligt att andas, för alla levande varelser på jorden. Elektromagnetiska fält kan förändra gravitationen på Tellus, så att allt far iväg. Det omöjliga eller oförutsägbara kan alltid inträffa, utan att vi små varelser kan göra det minsta åt det. Fortfarande diskuteras varför dinosaurierna dog ut. Var det en sjukdom eller något himmelskt fenomen, som tog död på de flesta av dem. Andra katastrofer har också drabbat livet på jorden. Allt vi kan hoppas på, är att vi inte drabbas av något liknande igen. Även om vi har det tråkigare här ute, så bör livet här ändå vara säkrare. Här har vi ju skapat de bästa tänkbara förhållandena åt oss själva. Så var det inte på Tellus.

   Hur ska vi då, frågade Mich, fortsätta här ute?

   Det som SpåRätt och neoidealisterna kan göra, är nog bara att bygga rymdsamhälle till rymdsamhälle, tills vi upptäcker eller uppfinner nåt nytt. Finns det nåt nytt att upptäcka, så befinner vi ju oss på rätt plats. Händer det nåt, så är det här det händer. Det är här som vi kan samla på oss de erfarenheter som vi behöver, för att kunna uppfinna nåt nytt.

   Vad kan vi, du och jag, Zanna, göra?

   Dels har vi Planetariet, som vi kan lära oss mer och hämta information från. Så har vi drömmaskinerna, att söka skapa, forma och gestalta nya idéer från. Hur långt har du, för resten, kommit i din drömmaskin?

   Liksom här ovanför oss, i rymdsamhället, tror jag att det finns minst två ramverk. Det ena ramverket är det som begränsar och håller uppe själva drömmaskinen. Det andra tror jag är ett symboliskt eller visionärt ramverk. Det är det som jag söker efter, just nu. Hur har du dig, med din drömmaskin?

   Jag gör nog som du, men med en annan metod. Kanske inte så fokuserad och målinriktad, mer sökande och trevande, om du förstår?

   Hur då?

   Först, sa Zanna, ville jag bara ligga och njuta, i det varma och sköna solskenet, nere på stranden. Tills att jag började vandra och se mig omkring. Då trodde jag att badstranden, sanden, havsvattnet och solens strålar bara ingick som i en scen, en illusion, med kulisser.

   Så tänkte jag med, sa Mich. Men det svåra är att veta vad vi skapar själva och vad som redan finns där, som i en färdig verklighet och miljö.

   Javisst, sa Zanna. Vad finns bakom och utanför scenen, teatern eller bakom kameran?

   Finns det en verklighet som är möjlig att erfara och förstå, utanför det som vi kan uppleva och uppfatta, i drömmen?

   Ellekarna kom ju på drömbubblan. Drömmaskinen kanske står i något slags förhållande till drömbubblan?

   Drömbubblan, sa Mich, är väl en kanal, mellan människorna och ellekarna.

   Ja, men vad händer med kanalen om den inte är igång?

   Hur då, igång?

   Jo, om man har en gammaldags teveapparat, eller en dator, så stänger man av den, när man inte längre ska använda den.

   Så du menar att drömmaskinen, eller drömbubblan, har en testbild, pausunderhållning eller reklamfilm?

   Ja, nåt sånt. När ingenting sänds till eller från drömmen, så visar den i stort sett bara nonsens. Eller samma eller liknande drömmar, som återkommer, som repriser.

   Färdiga drömmar som kan visas igen, när ingenting annat finns att visa?

   Ja, det skulle ju kunna förklara varför så många människor drömmer liknande drömmar. Som att de faller, eller är jagade, eller att de träffar någon som de känner, som kanske är död?

   Hur skulle våra drömmar kunna påverka våra möjligheter till att hitta på nya idéer?

   Ingenting, sa Zanna, händer utan ansträngning. Genom att uppleva mer av våra drömmar, kommer vi kunna bilda oss uppfattningar och tolkningar, som kan leda vidare till erfarenheter. Tror jag.

   Men om maskinerna och robotarna uträttar allt åt oss, hur ska vi då kunna anstränga oss och få nya erfarenheter?

Annonser