Andhryberna på Tellus.

Andhryberna var altruister. De hade inte mycket själva att vinna på att städa upp efter människorna. De var ändå skapade till att göra Tellus möjlig att bebo igen, om inte nu så i en avlägsen framtid. Deras arbete kunde inte utföras av maskiner eller robotar, eftersom endast levande varelser kunde föreställa sig hur liv uppstod och kunde bevaras. Visst kunde en robot vattna växterna i ett växthus, men det var en annan sak att ge plantorna omtanke och kärlek, för att växa vidare och föröka sig. Kvantiteten kunde inte ersätta kvaliteten. Mekaniken kunde inte fortsätta utan omsorg om det hittills aldrig sedda och upplevda.

Andhryberna på Tellus var, till skillnad från Mich, opersonliga och utan identiteter. De var kollektiva varelser som hade som största intresse att uppleva sitt eget värde och sin egen betydelse, i det som de gjorde och verkade för. De strävade efter ökad arbetsglädje, inte personlig privat lycka eller framgång. Så hade även människorna gjort, i tusentals år, före den moderna tidens begynnelse.

Andhryberna skulle aldrig uppleva Tellus som sin hembygd. De var inte heller som människorna ute i rymden. De var inte på väg någon annanstans. Andhryberna levde sitt liv där de var. Så var det inget mer, varken före eller efter.

De eftersträvade en planet som den en gång sett ut, före de första människoliknande varelserna blivit till. Deras mål var inte heller att ersätta någon slags gud eller annat högre väsen. De var befriade från upplevelsen att vilja uppnå något högre eller abstraktare.

De var inte heller människornas förebilder eller ideal. Människorna kunde aldrig bli som de och de kunde aldrig bli till människor. De var alltför perfekta, för att kunna utvecklas vidare till någonting annat. De hade redan när de skapades uppnått sitt slutgiltiga stadium.

Annonser