De två neoluddistiska staterna.

Ellekarna, neoidealisterna, SpåRätt, maskingänget och andhryberna hade tilldelat neoluddisterna Australasien och Västindien. Neoluddisterna gav Australasien namnet Neurope och Västindien namnet Utopia.

De hade samma utgångspunkt i att vara uppsamlingsländer för all världens neoluddister. Både Neurope och Utopia blev snart till diktaturstater, med militärer som ledare och översta samhällsskikt. De hade från början samma flagga, samma nationella gränser och samma medborgarskap. Alla var de ju neoluddister, med samma rättigheter och skyldigheter, för att stanna kvar på jorden och Tellus. Det dröjde inte länge förrän det neoluddistiska riket delades i de två rikena Neurope och Utopia.

Båda nationerna menade sig ha ensamrätten till den neoluddistiska ideologin, där den första plikten för alla medborgare var att ta avstånd från SpåRätt och neoidealismen. De hade samma målsättning; att återupprätta deras eget ideal i respektive stater, länder och nationer, att hävda Nostalgismen och inordna världen, verkligheten och tillvaron i hur det varit ”förr”.

Eftersom Neurope och Utopia inte gränsade till varandra, utan med havet emellan, bröts snart kommunikationerna mellan det som, efter andhrybernas maktövertagande på Tellus, var tänkt som ett enda neoluddistiskt rike. Det första de två områdena blev oense om, var hur Nostalgismen skulle tolkas, teoretiskt och i praktiken.

Utopia, det forna Västindien, upplevde det statiska Nuet som tiden innan den vetenskapliga revolutionen. Det var då som Thomas More, under kungen Henrik VIII av England, hade skrivit sin bok om Utopia. I Utopia var det Medeltidens världsbild som gällde. Nostalgisterna i Neurope avsåg med ”förr” tiden före Industrialismen och den första maskinåldern. Det var då som arten Människan blev satt på undantag och av Gud blivit utvisad ur Edens Lustgård och Paradiset. Det var inte fel, enligt Neuropéerna, att använda sig av mekaniken, fram tills att elektriciteten, elektroniken och digitaliseringen tog över Livets Mening för människorna på jorden. Då arten Människa fortfarande var Guds avbild och utsedd till att härska över allt levande på jorden, under himlen och i vattnet.

Neurope bestod av neoluddister från Europa, Afrika, Asien och Australien. Först ville man döpa landet till Det Nya Europa, men det blev till en sammandragning, av ”Ny” och ”Europe”. Neurope sträckte sig från Kinas och Sydostasiens kuster, med Filippinerna och Indonesien i norr, till New Zeeland i söder.

Utopia blev det område som alla latinsktalande valde att åka till, för att få behålla sina egna traditioner, utanför de europeiska tysktalande och protestantiska sedvänjorna. Enkelt kunde Neurope ses som en germansk zon och Utopia som en latinsk zon. Det fanns politiker inom båda zonerna som ville utropa ett Det Förenade Riket Neurope-Utopia, eller Neuropia. Men delningen var redan klar, så det förslaget röstades ner. Istället försökte krafter inom både rikena bestämma, avgöra och besluta om vad som var ”utopiskt” och vad som var ”neuropeiskt”. Det medförde att den neoluddistiska idétraditionen trasades sönder och, för alltid, föll ner i den Stora Glömskan.

När eliterna i de båda staterna ville glömma bort sitt gemensamma ursprung, bestämde beslutsfattare, byråkrater och administratörer att allt från neoluddismen av skrifter, texter och andra beskrivningar eller förklaringar, skulle brännas upp och förstöras. Medborgarna i Neurope förstörde allt de hade som kunde påminna dem om Utopia. I Utopia gjorde man detsamma med allt som kom från de det gamla Europa och Amerikas Förenta Stater. Bristen på bränsle, värme och energi ledde till att gamla böcker, skrifter, urkunder och andra dokument blev till drivmedel för ångmaskiner, turbiner och eldning med kol.

I båda staterna ersatte militären snart de civila samhällena. De försvarade sig båda med att den andra, konkurrerande, staten förr eller senare skulle bli urfattig och i behov av att angripa och invadera det egna landet. Ingen av nationerna var tillräckligt starka för att angripa andhryberna och SpåRätt Intergalacticas landområden på Tellus. Om eliterna i Neurope och Utopia varit mer förutseende och taktiska, kunde de ha byggt upp en gemensam allians, för att, i något område där andhryberna och SpåRätt inte förväntade sig något angrepp, kunna få in en fot i dörrspringan. Nu var det för sent. Problemet för dem båda, var just att de kommit ur samma ideologi och mentalitet. De skulle finna samma lösningar, ungefär samtidigt. Eftersom de visste hur man konstruerade kärnvapen, var det bara en tidsfråga till när den ena staten skulle börja hota den andra. Vad hade de annat att välja på?

De människor som fortfarande kunde, flydde över till SpåRätt, för att flytta ut i rymden. De övriga blev kvar.

De levde kvar i de gamla tänkesätt där varje man skulle bli en far och en beslutsfattare inom sin familj och släkt. Männen inom släkten och klanen var därför födda till varandras fiender. Den som med styrka kunde slå ner de andra, blev kung och herre över sitt folk. De övriga blev underkuvade, undersåtar eller slavar. Eftersom man var för Människan och mot Maskinerna, föredrog man att använda mänsklig arbetskraft framför maskiner. Det var den mänskliga, fysiska styrkan och uthålligheten, med musklernas kraft, som skulle föra arten Människan och mänskligheten framåt igen, på jorden.

I Neurope höll man fast vid den gamla roboten Mao 2 4 Caesar. Det var deras version av nostalgismen som gällde. De beskrev en ny version av Maos födelse:

Ute i en stuga på landsbygden, någonstans i det forna Europa, hade en gammal kvinna funnit en nyfödd liten varelse, som hon trodde var en gris. Hon hade inga andra tankar än att göda den lilla griskultingen, för att därefter äta upp den. Hennes son kom till griskultingens räddning. Sonen tog hand om den, matade den och höll den ren. Intill det lilla djuret hade pojken funnit en blå dosa, likt ett gammaldags cigarettetui. Det var klätt med blått tyg, men annars slutet och stängt och gick inte att öppna.

Det blå etuiet började tala. Det berättade med en mans röst att djuret ingick i ett hemligt försök. Att det mycket snart skulle förvandlas till något annat. Sonen trodde att det skulle växa upp till en hundvalp, men istället blev det så småningom till en man. Mannens första ord var att han ville bli väckt klockan fyra varje morgon. Det var Mao 2 4 Caesar som var den mannen. Han förklarades vara utsänd från Gud och att Gud talade genom det blå etuiet.

I Utopia var det en general, döpt efter Thomas More, Sir Thomas, som blev utsedd till president. I praktiken var han en diktator, men han ansågs ändå vara vald utifrån demokratiska principer, som en ”man av folket”. Hans paroll blev: ”All Makt åt Folket”, vilket i realiteten innebar att han skulle bestämma allting.

Eftersom militärerna i båda staterna förväntade sig krig. De förklarade att kriget var ett normaltillstånd för arten Människa: ”Krig har det alltid funnits och kommer alltid att finnas”. Därför satsade både Neurope och Utopia på att förstärka sina arméer och skaffa sig tyngre, större och kraftigare vapen.

Annonser