Drömmaskinens inre konstruktion.

Efter att ha vaknat på morgonen, gick Mich direkt till sin drömmaskin. Nu trodde han att han kommit på en metod för att undersöka drömmaskinens inre. Inte dess fysiska konstruktion, men hur människorna kunde uppleva den, inifrån.

Han tog av sig sin morgonrock och klev naken in i drömmaskinen. Han trängde sig in bland alla drömbollarna. Bara för att det skulle se trevligt och tilltalande ut, hade tillverkarna, AndroArt, använt barnens bollhav som förebild.

Skillnaden i en drömmaskin och en nattlig sömn i tillståndet REM-sömn, var att i drömmaskinen var människan fortfarande i vaket tillstånd. Det var en inre upplevelse, men oberoende av sömnbehov och melatonin.

Han hade bestämt sig för att denna gång gå långsamt in och trevande se varje stadium av drömmandet.

Det första ögonblicket var nattsvart, utan något som helst ljus. Där fanns varken något rampljus eller blinkande stjärnor. Så övergick mörkret till att bilda gråa, diffusa former, som kunde påminna om ett månlandskap, en öken eller en tundra. Det var askgrått, med konturer och brytningar i andra nyanser av grått.

Sedan uppstod själva drömmandet. Massor av bilder, små och stora, susade förbi, som om att han kunde ha fångat en bild i luften, om han varit tillräckligt snabb. Bilderna for förbi, för att så småningom bilda en struktur eller ett sammanhang. Den ena bilden följde på den andra, som filmrutor framför linsen till en gammaldags projektor. Bild efter bild rusade på. Så verkade det som att hans hjärna valde ut den ena bilden efter den andra, så att varje enskild bild också påverkade bilderna innan och bilderna efter den som han just hade som upplevelsenärvaro.

Så var han inne i ett sammanhang som bildade en historia och en berättelse. Det var en glasklar dröm. Vad han fått bilderna ifrån, kunde han inte alls gissa. Det var bilder från före hans livstid, i den gamla staden Stockholm. På något sätt kom han fram till att årtalet var 1979. Stockholm såg helt annorlunda ut, än den megastad som neoidealisterna lämnat bakom och under sig, när de tog farväl av Tellus och reste ut i Exodus, i rymden.

Det mest egendomliga var att hans ben och fötter inte följde honom, som han ville. Det var som om de hade stelnat, eller som om det funnits ett band eller en rem som gjorde att han inte kunde ta större steg än en fots längd. Han kunde alltså inte påverka sin hastighet. Hade någon i drömmen slagit till honom eller knuffat honom, hade han med en gång förlorat balansen.

I början av drömmen var han på en plattform i tunnelbanan. Det var osäkert vilken, för den ena såg likadan ut som den andra. Det kunde ha varit Rådmansgatan, eller Medborgarplatsen. Tunnelbanor kom relativt sällan. Han hade en stor bok som han läste i, tills att det var dags att stiga på en vagn. Tyvärr hann han sällan fram till dörrarna, innan de stängdes och tåget åkte iväg.

Han såg en tunnelbana på ett parallellspår och skyndade sig över, så gott han kunde, över spåret han hade framför sig, från plattform till plattform och från spår till spår. Så var han inne i en vagn.

Han steg ur på det som han antog vara Medborgarplatsen. Alltså kunde inte den station som han åkt från också vara Medborgarplatsen. Kanske Skanstull? Han kämpade med sina fötter och ben för att komma framåt, men det var som om han inte kunde röra på höfterna. Med små steg och ostadig gång, rörde han sig långsamt framåt.

Det var ett gammalt Stockholm som han mötte när han kom upp. Så som Stockholm och Medborgarplatsen sett ur, före alla nybyggen och ombyggen. Södra station bestod fortfarande av massor av spår och räls, med vägar emellan för att kunna lasta av och på vagnarna med gods.

Det var det Stockholm som blivit till allt eftersom, fram till dess då stadsarkitekter, stadsplanerare, infrastruktur och behov av logistisk trafik blev en nödvändighet. De bebyggda områdena hade växt. Kvar emellan dem fanns fortfarande plättar med vilt växande gräs sly och buskar.

Människor gick förbi Mich, men ingen verkade se honom. De gick inte på honom och inte igenom honom, som en vålnad eller en skugga, men ändå utan att riktigt se honom. Han trängde sig förbi några fotbollsspelare eller fotbollsfans som satt på bänkar i närheten av Medborgarplatsen. De flyttade på sina fötter för att han skulle komma fram, men talade inte med honom eller till honom.

Det var på den tiden som Södermalm fortfarande var en ganska så fattig stadsdel. De flesta som bodde där, flyttade senare ut i förorterna, när hyrorna höjdes och bostäderna blev till bostadsrätter.

Annonser