Han fortsatte i drömmaskinen att utforska omgivningen en stund till, innan han slutade för dagen.

Det senaste han minns från SpåRätt Star City of Stockholm, var att staden blivit en sovstad. Framför allt därför att allt fler stadsbor, som var neoidealister, flyttat ut i rymden, men man vistades så gott som alltid inomhus. Istället för att bege sig ut på gator och torg, gick man genom passager och köpcentra, eller åkte i inbyggda tunnelbanor och spårvagnar. De fanns lite överallt och var bara att kliva på eller av, eftersom allt var anpassat till den högsta bekvämligheten. Att köpa och sälja biljetter och färdbevis skulle bara hindra medborgarna från att bli mer fokuserade och effektiva. Liksom det fanns hissar och rulltrappor, istället för de gamla trapporna och rullande trottoarerna, var det lättare att bara kliva in i en förarlös, flygande bil, om man skulle resa en längre sträcka. Varför köpa och ha en egen bil, som var dyr i drift, underhåll och parkering, när det alltid fanns tillgång till flygande bilar, spårvagnar, tunnelbanor och enklare transportmedel?

Det som möjliggjort detta system, var dels att det var en tillfällig nödlösning, innan alla medborgare och neoidealister flyttat ut i rymden. Dels att alla ändå livnärde sig på sina medborgarlöner. Varför skulle resurserna gå en onödig kretsgång en gång till, när transportmedlen kunde dras direkt från de allmänna medlen, betalade som maskinskatt från företagen? Det var ju ändå företagen, som SpåRätt och AndroArt, som höll samhället igång.

Så var det inte år 1979, tvåhundra år efter den franska revolutionen. Det sades att det var upplysningen och upplysningstiden filosofer och ideologer som möjliggjort den franska revolutionen, men hur mycket hade påverkat Sverige och de svenska medborgarnas liv och leverne?

1979 fanns det fortfarande arbetslöshet, med människor som inte kunde försörja sig själva och varandra på sitt arbete. Därför hade samhället ordnat med ett bidragssystem, där varje medborgare skulle ha rätt till en längsta levnadsnivå, för att klara livhanken.

Liksom efter atombomberna i Hiroshima och Nagasaki, fortsatte det bland människorna att spridas en uppgivenhet, depressioner som ledde till utbrändhet och karoshi, eller neoluddistiska tankar och idéer som övergått i desperation, nihilism och, i värsta fall till Svartråttornas terroraktioner. Naiva, godtrogna och svagare individer kunde få för sig att lösa problemen genom att utse en annan grupp i samhället till ”syndabock”, men det slog mest tillbaka bara på dem själva, när neoidealisterna, SpåRätt och maskingänget som vanligt gick framåt som skördetröskor och bulldozers. De motade bara ut alla oppositionella och neoluddister ut från städerna och försåg stadsdelarna med stängsel, murar och staket. Endast de neoluddister som, med garantier om lydnad och anpassning, skulle komma in i SpåRätt Eurasia.

De som kom in och blivit aktiva deltagare i Exodus (några passiva deltagare fanns inte) hade fullt upp med att förbereda sig inför utflyttningen. Var de inte i behov av fysisk träning, återstod ändå grundkurser, vidareutbildningar, tester och examen, för att till slut få plats i en hiss ut till ett samhälle utanför Tellus. Alla kunde inte bli godkända för att arbeta i en rymdstation, men så gott som alla fick en plats i ett rymdhotell, ett uppsamlingsläger eller, i bästa fall, en egen bostad ute i rymden. Det var som för de nyanlända svenskarna, utvandrarna från Sverige som med Amerikabåten kommit till New York och Ellis Island. De fick vänta till sin tur och hoppas på att de skulle bli accepterade och godkända, som nyinflyttade invandrare och medborgare.

Annonser