Många av de som han passerade var missbrukare, av alkohol eller av droger. Kläderna de hade på sig var sedan länge omoderna, otidsenliga och till och med omöjliga att få tag i, då de flesta av dem fortfarande var tillverkade av naturmaterial, som ull, linne, bomull, skinn eller mocka. Det var ett ytterst litet antal, mestadels yngre kvinnor eller kvinnor i medelåldern, som bar kläder i klara eller grälla färger. Annars var det grått, brunt, svart eller blått som vra standard.

Han kunde höra hur de talade ”stockholmska” med det speciella nasala ljudet och gammaldags slang. De kunde sjunga eller nynna på gammaldags pop- eller rocklåtar, som ingen där ute i rymden någonsin hört talas om, ännu mindre kunde texterna till.

Byggnaderna var också grå eller svarta. I det klara solskenet sken tegelbyggnaderna upp i engelskt rött. Till skillnad från då stadsplanerarna styrde och ställde, byggdes husen var och en för sig, efter beställarens och ägarens behov och anvisningar. Det gjorde att det fanns stora avvikelser, från hus till hus. På vissa grässlänter hade man lagt ut asfalt, för att förhindra växter från att slå rot och bli till tuvor. Det fanns en och annan trappa, vilket kunde vara nödvändigt när det annars var svårt att komma från gata till gata. Murar och staket var till hinder för att obehöriga och kanske tjuvar skulle komma åt lagerutrymmen eller sådant som fanns att hämta inne på gårdarna.

Mich funderade förstås mycket på varifrån han hade fått dessa bilder, eller fanns de lagrade inne i drömmaskinen, eller i centraldatorn?

Varför drömde just han, som var en andhryb och aldrig upplevt den här tiden, om detta?

I drömmen, om den var från år 1979, var människorna fortfarande neoluddister, eller kanske inte ens medvetna om det begreppet? Den tekniska utvecklingen hade ännu inte kommit så långt att människorna upplevde den som ett reellt hot, mot deras liv, traditioner och vanor. Människorna, både män och kvinnor och ungdomar, gick många av dem och rökte cigaretter, helt öppet ute på gator och torg. Bilar for förbi och drog upp damm som blandades med avgaserna. Det var inte konstigt att husens väggar och fönster var smutsiga, gråa och trista.

Ändå, tänkte Mich, kunde staden upplevas som mera levande och livaktig. Det var en annan slags rörelse, med så mycket människor som även dagtid var ute och gick, pratade med varandra och hade ärenden i det fysiska rummet, hit och dit.

Han hörde människor som klagade över allt jäkt och stress, ändå verkade de inte ha så bråttom, när han såg människor, ofta män, arbeta med gatuarbete, husrenoveringar och trapp- och brokonstruktioner, för att stockholmarna skulle kunna röra sig lättare från den ena höjden till den andra.

Mellan husen fanns fortfarande mark och jord som var oplanerad. Där kunde det ligga skräp, men också någon uteliggare eller missbrukare som somnat i sitt rus. Någon gång kanske någon passerande kontrollerade om personen bara sov eller inte längre var i livet. Med en enkel knuff på armen, vaknade den fulle mannen upp, skrek och blev arg för att ha blivit väckt ur sin euforiska slummer.

Under Medborgarplatsen fanns fortfarande biltrafik och lagerutrymmen. Själva Medborgarplatsen gick ut som en plattform över en väg inunder, som blev till en trång passage och tunnel. Där var det svårt att komma fram, för all trafik av personbilar, lastbilar och truckar. På väggarna fanns inget klotter, för ingen färg skulle ha fastnat på all smuts och damm.

Trafiken var långsam, för att gatorna var trånga och övergångsställena många. Gångtrafikanterna stod i köer på trottoarerna för att invänta signalen ”grön gubbe”. Då och då sprang någon över som inte orkade vänta längre. Bilisterna saktade in och tutade i sina signalhorn. Unga pojkar for omkring på sina cyklar och mopeder. De var av märkerna Zündapp och Puch. Cyklarna var på den tiden fortfarande enkla och ganska så tunga, sällan med fler än tre växlar, ett vanligt, gammaldags cykelstyre eller någon gång ett bockstyre. Då och då körde också ett cykelbud, en brevbärare på sin gula postcykel eller ett mopedbud på sin flakmoppe förbi.

Mich försökte få sina ben att fungera igen. En man som gick förbi tänkte högt och sa att han antagligen var för nervös. Att det var därför hans ben inte ville följa den allmänna takten och rytmen. Så kunde det visst vara, tänkte Mich.

Hur han än tänkte och grunnade, kunde han inte förstå varifrån bilderna kommit. Eller hur människorna, stockholmarna, talade och uttryckte sig? Hade han någon gång sett någon film från den tiden, eller en bok med bilder och kommentarer?

Annonser