Med industrialismen uppstod Medelklassen. Medelklassen kunde ses som Samhällets inkräktare, både från Överklassen och från den blivande Arbetarklassen.

I Feodalsamhället hade det egentligen bara funnits två klasser: Överklass eller Underklass. Med Vetenskapsrevolutionen och Upplysningen skulle detta, sakta men säkert, förändras.

Arbetarklassen uppstod när människor från hembygden och landsbygden valde, eller tvingades till att välja; att flytta in till städerna. Bondgårarna och lantbruken industrialiserades, mekaniserades och moderniserades. Det kom motordrivna vagnar, bilar, traktorer som drog maskiner, skördetröskor, höblåsar och kvarnar som först drevs med vatten eller ånga, för att sedan drivas med elektricitet. De som inte hann med i utvecklingen, var ”för lata”, ”efter sin tid”, ”bakåtsträvare” eller bara för fattiga för att kunna köpa och investera.

Detsamma hände inom skogsbruket. Träbaronerna köpte upp billig och ”oanvänd skog som bara står där”, till fint virke att bygga nya hus med, Skogsbruket och sågen vid fabriken behövde hyanställa, tills att även de arbetarna blev ersatta av maskiner.

När naturtillgångarna, råvarorna, produkterna skulle omvandlas till varor och tjänster, passerade de genom fabrikerna, för att hamna i skyltfönstren och annonserna i stadens överväldigande miljöer.

Det var som Nicke hade beskrivit i sin avhandling om ”Språkets Arkeologi”: Ord och talesätt försvann, eller bytte betydelse, när bruket och användandet av vardagsföremålen ersattes med nytt. Det var inte så konstigt att de äldre och uttjänta människorna kom att känna sig överblivna och utanför. Hela sitt tjugoåriga liv hade bondsonen Justus Gustafsson gått omkring på gården utanför Varnhem, där han tillverkat ett orv, handtaget till en lie, som han slagit säden och åkergräset med, för att skörda och ha något att mata korna med, när det var vinter och snö. När han en dag funderade på att hugga sönder det, för att använda som bränsle, inne i järnspisen i köket, kom han på idén att han istället skulle skicka det, inslaget som ett paket, till dotterdottern Anneli, i Björkhagen, en förort till Stockholm. Där kunde hon visa upp för sina vänner och bekanta, hur ett äkta, gammaldags, av honom själv, Justus Gustafsson i Varnhem, tillverkat av honom själv, för att kunna slå gräset med liens skarpa blad. Bladet var visserligen nytillverkat. Det gamla, handsmidda bladet kunde han inte finna. Vart han nu hade lagt det?

På en kort tid uppstod stadsmänniskornas förakt för det gamla, det traditionsenliga, slitna, fattiga, andefattiga, onyttiga och ohälsosamma.

Det var ohälsosamt att bo trångbott i stadens industrikvarter, med dålig hygien, kallt och smutsigt vatten, dragit och med dålig ventilation.

Det var friskt och sunt att låta ”en frisk själ i en frisk kropp”, möta naturen naken, andas frisk luft, gärna sjöluft eller från björkar och granar, ute i skogen. Kroppen behövde röra på sig, träna senor och muskler, vara ute i solen och njuta av ungdomens glada och optimistiska livsanda.

De som inte kunde eller orkade med detta nya, moderna, liv, vad skulle de finna på?

Det första som kom var böckerna, kalendrarna, almanackorna. Den andra hårt lanserade uppfinningen var televisionen. Den tredje uppfinningen var teveunderhållningen. Nu dög det inte längre att ta fram handklaveret, fiolen och gitarren själv. Nu fanns det världsberömda experter som var bättre på till och med detta.

Den stora nyheten utomhus, var Automobilen, eller, kort: Bilen. Det var med den som världen, människorna och medelklassen skulle erövra världen.

Mänskligheten hade tidigare delats upp i: ”De som har” och ”De som inte har”. Så uppstod det tredje alternativet: ”De som skulle kunna ha, om…?” Det var den gruppen som skulle bilda den framtida medelklassen. De var varken Överklass eller Underklass eller Arbetarklass. Deras liv hängde på om de var rörliga, flexibla, intelligenta och ”offensiva” eller, med ett vardagligare ord: ”Framåt”.

Medan ”skomakaren skulle bli vid sin läst”, kom någon ur medelklassen på att dyrt skinn i Sverige, kunde köpas billigare från utlandet. Istället för att en skomakare lade ner en halv dags tid på att syna och reparera ett par gamla utslitna kängor, kunde man köpa in köpa in dyra skor från Paris, Milano, London eller New York, som dessutom var det ”senaste modet”. Att de sedan inte höll för att mocka inne bland korna i ladan med, var inget som bekymrade skohandlaren:

” – Det får de väl använda sina kängor till, tills att de har råd med ett par rejäla gummistövlar!”

Annonser