En väv av möjligheter.

Gravitationen, eller ”gravitationskraften”, var, om Mich förstått förklaringen rätt, ett nät eller en väv som fanns runt varje föremål, mikroskopiskt eller gigantiskt, ute i universum.

Mich föreställde sig ett enormt hav där galaxer, planetsystem, solar och planeter, bildade håligheter i rymdens materia, rumstiden. Havet blev till vågor, med vågtoppar, vågdalar, strömmar och krafter och motstånd som påverkade varandra.

I denna möjligheternas oöverblickbara värld skulle Tellus utvandrare kunna följa med i rörelserna, likt Argonauterna en gång i gamla Greklands övärld, eller besättningen i Aniara, i Harry Martinssons diktverk.

Med Cybernetiken, den gamla konsten att styra ett fartyg, skulle deras rymdsamhälle och farkost finna kryssa fram mellan de elektromagnetiska fälten, gravitationen och plötsliga vågor i rumstidens oberäkneliga massor.

I den gamla styrkonsten var kaptenen den som angav fartygets ändamål, ekonomiska resurser, besättningens grader, meriter, funktioner och erfarenheter, fartygets avgång och ankomst, belastningslinje med ballast, dödvikt och marschhastighet.

Den första tiden i rymdsamhället var rätt så händelselös, då centraldatorn med alla dess mindre datorer som samlade in information om allt från kosmologiska och astronomiska hypoteser och experiment, till passagerarnas hus och hemdatorer och drömmaskiner. Det som tog längst tid, var för centraldatorn att pussla ihop alla enskilda uppgifter till en större sammanhållande enhet, kallad, följdriktigt, för det ”Stora Sammanhanget”. Den hypotetiska modell som var, av alla möjliga och omöjliga varianter och variationer, den mest sannolika. Tills att centraldatorn presenterat en ny, precisare och exaktare än den förra.

Det var inte riktigt tänkt att hela rymdsamhället skulle fungera som en farkost. Det var det alltför bräckligt för i sin platta konstruktion. Förändringen till en mer sköldpaddsliknande, skulle också medföra att samhället skulle bli alltmer lik en enorm projektil, med hela rymdsamhället som övre kropp och tak. Under den skulle den cybernetiska organismen och centraldatorn vidareutvecklas till en maskin som skulle överleva många generationer människor, i projektilens övre skikt. Varje oberoende, ”solitär” projektil skulle även fortsättningsvis ha kvar sina dockningsstationer för att förmedla information och ge bistånd till varandra, i framtida incidenter.

Annonser