Fram till den här dagen hade alla invånare och medborgare, från yngst till äldst, kunnat lämna in namnförslag och egna bidrag till hur livet i framtiden skulle gestaltas. Allt sådant fanns förstås redan i centraldatorn och i Planetariet, men SpåRätt ville ge inte bara statistiska sannolikhetskalkyler, i sann teknologisk och analytisk tradition, utan också en gemensam upplevelse av ett event, en händelse och en happening.

Anna Gavanas hade gått igenom dokumenten och filmerna från då Harriet Backe och Baltazar Vaduvill hade sitt största framträdande. Hon hade låtit samhällets medborgare komma med namnförsla, för att sedan rösta fram vilket de tyckte bäst om. Det knappast överraskande blev att förslaget ”Star City” fick flest röster, men det förslaget var ju redan upptaget, olika versioner. Därför vann det andra förslaget under: ”Averlant”. Vem som lämnat in namnet och vad det betydde var det ingen som kunde ana. Någon föreslog att det var en sammandragning av orden ”över” och ”Atlanten”. Den förklaringen godtog man tills vidare.

De samlades i hörsalen i Planetariet. Anna Gavanas höll tal:

   Välkomna alla till det nya samhället Averlant. Hoppas att ni kommer att trivas och vilja stanna. SpåRätt Eurasia och SpåRätt Intergalactica har gjort allt i deras makt att sträva efter att tillfredsställa allas behov, små som stora.

   Det öppnas nu idag flera rymdsamhällen i vår syntetiska galax, alla unika och med unika medborgare. Alla känner säkert till vårt framtida uppdrag: att skapa nya idéer. Idéer är ju ingenting som man normalt snubblar över, eller är det just det. Förr kom idéerna ofta från det Stora Självklara. I vår tid har det Stora Självklara ersatts med all insamlad information i centraldatorn, i Planetariet och i era egna drömmaskiner. Men glöm för allt i världen inte bort det stället man tänker minst, eller mest, på; var och ens egen hjärna.

   Hjärnan, intelligensen och intuitionen har vi utrustats med av naturen för att klara oss bättre i livet. Här ute i …. Vad var det som det hette nu igen … Averlant, kommer människorna, ni, lära er att använda och bruka era hjärnors kapacitet och resurser på andra vis. Hjärnan kan fungera på så många olika sätt, samtidigt. Den vanligaste är att samla in all tänkbar information från vårt gemensamma förflutna. Den tiden är för alltid förbi, eftersom vi har lämnat Tellus bakom oss. Det vi nu ska göra är att skapa sådana idéer som vi, eller de som kommer fram en vacker dag, ska kunna använda på deras nya hemplanet och i deras framtida hembygd.

   Men vad är arbetet värt, utan timmar av frihet och fritid emellan? Vi som tillhörde discoklassen på Tellus, möter nya utmaningar i att roa och underhålla medborgarna här ute i rymden. Vi ska göra vad vi kan för att göra tillvaron och vardagen trivsammare och mer givande.

   Tack ska Ni ha allesammans. Nu börjar Planetariets presentation av rymden, universum och den framtida kosmologin. Hur långt har vi kommit? Var befinner vi oss nu? Vad har vi för målsättning med vårt gemensamma uppdrag? Var så god, Baltazar Vaduvill!

Till de flesta äldres förvåning och häpnad levde Baltazar Vaduvill fortfarande, han såg inte ens gammal ut. Som om han hämtats dit med en tidsmaskin, från SpåRätt Kunskaps- och Ufocenter, förbi SpåRätt Star City of Stockholm och direkt ut till Averlant.

Baltazar inledde sin presentation:

   Hej och Välkomna! Nu blev ni allt överraskade! Ni trodde förstås att, som en kasserad robot eller en demolerad android skulle ligga spridd i delar över en soptipp nånstans. Så illa är det inte. Jag hänger nog med ett tag till!

   Under åren som gått har man på SpåRätt AndroArt förberett mig inför det här ögonblicket. Jag har passerat alla de evolutionära utvecklingsstadierna, från robot och android, till cyborg och andrart. Nån andhryb blir jag nog aldrig, men vem vet?

   Som ni alla vet och förstår, befinner vi oss här ute i rumstiden, i rymden och universum därför att vi är mer intresserade av framtiden, än det förflutna. Det förflutna, ju mer man sysslar med det, har också en förmåga till att expandera, fram till den gräns då det bara finns kvar fossiler och artefakter. Dessa kan man sedan sitta och spekulera över och försöka gissa och lista ut vad de användes till, men ingens liv är evigt och oändligt, än så länge. Man måste med andra ord ta vara på den tid han har, också här ute i rymden.

   Till vår hjälp har vi förstås varandra. Vi är vår största och starkaste kapacitet. Så har vi vetenskapen, med fakta och beprövad erfarenhet, av observationer, experiment och försök till gestaltningar. Hur kan allt detta se ut? Hur kan vi föreställa oss det? Hur ska vi förstå och förklara det för oss själva och varandra?

   Nu ska jag inte bli långrandig, utan överlåta åt Planetariet att visa sin version av hur allt blev till! Än en gång välkomna!

Annonser