Anna Gavanas tackade för sig och lämnade Planetariets scen. Det hade dukats fram drinkar i champagneglas och tilltugg, tillverkat av alger och sjögräs, men som smakade gåslever, räkor och gorgonzolaost. Sjögräset var behandlat för att kunna bli till tomater, paprika, sallad och dill.

Zanna hörde att så gott som alla omkring henne talade skolengelska, internationell engelska och bruten engelska. Då och då hördes något ord på ett annat, för henne, främmande språk, men då bara för att någon bättre ville förstå ett engelskt ords betydelse, i just det sammanhanget.

Mich hade tänkt sig att få en egen pratstund med socialantropologen, men hon var försvunnen. Sannolikt hade hon åkt iväg till nästa fest och sammankomst, för att vara med där också för att hålla invigningstalet.

Han hade velat fråga henne om vilka mentala rörelser, vanor och ritualer som de inom SpåRätt förväntade sig utvecklas i de olika samhällena? Räknade de med att samma mönster skulle uppstå och förekomma i alla samhällena, eller att samhällena skulle formas av sina medlemmar och deltagare. Säkert en blandning av det, men det blev ibland så att arkitekturen, som man brukade säga: ”det sitter i väggarna”, ledde människorna fram till vissa, för dem, bekväma lösningar och turordningar. Det var inte säkert att det skulle uppstå naturliga hierarkier överallt, eller att de ens skulle ha samma värdeskalor. Även om SpåRätt hade eftersträvat en jämn fördelning av teoreteriker och praktiker, kunde andra talanger och begåvningspotentialer spela in när ritningar och planer skulle föras över till tillämpbara resultat.

I Tellus vardagsverklighet kunde Mich distansera sig, för att observera och iaktta människornas handlingar utifrån. Där kunde han, som flanör och åskådare, betrakta på avstånd och se vad som hände, utan att blanda sig i. Här ute, i det nybildade samhället Averlant, var han, liksom alla de övriga, partisk och subjektiv. Här kunde han inte låtsas eller bara spela med. Här var det ”en man, en röst”, som gällde.

Annonser