Mänsklighetens historia i Planetariet.

I Planetariet fanns arten Människas hela berättelse, från de första aminosyrorna och hur de sex atomerna: kol, väte, kväve, syre, fosfor och svavel, hamnat på planeten Tellus, från tidernas uppkomst. Allt som behövdes för att en levande varelse, också kallad CHNOPS, skulle komma till världen. För cirka 3,7 miljarder år sedan.

De första varelserna blev till i ursoppan eller det första havet. Bland dem fanns de som valde att stanna kvar och de som fortsatte framåt och uppåt, upp på land. Var det arvsmassan eller miljön som gjorde att djuren blivit så olika?

Eftersom arten Människan, Homo sapiens sapiens, alltid undrat över sig själv och sin egen betydelse i världen, universum, verkligheten och vardagen, hade hon nu, troligtvis för alltid, lämnat hemmet, hembygden, bygemenskapen och landsbygden där hennes släkt och förfäder, kan ha levt i hundratals år. Hon var sin hembygds, sin naturs och sin miljös resultat, av människa, men kunde hon också vara dess fånge och egendom?

I de gamla historieböckerna, ”Läsebok för folkskolan” från år 1868, kunde Folkskolans elever lära sig mer om livet på hembygden, än i bibeln och den Lilla Katekesen. Det var på den tiden som de första maskinerna tillverkades, de första fabrikerna och industrierna byggdes och den svenska landsbygdsbefolkningen flyttade in till städerna, eller emigrerade över till Amerika. Etthundraett år senare, 1969, skulle Neil Armstrong ta sitt första steg på Månen.

Den sjätte och den nionde augusti, år 1945, skulle amerikanernas atombomber falla över Hiroshima och Nagasaki, i Japan. Det blev avslutningen på det Andra världskriget och inledningen till det Kalla kriget, rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen och kärnvapenutrustningen mellan USA, NATO, Sovjetunionen och Warsawapakten.

Då uppstod det en mytologi om Atombomben, eftersom den skapelsen i sig var så livsförnekande, destruktiv och defaitistisk.

Vad var det för mening med allt som människorna gjort, skapat, upptäckt och uppfunnit, om allt levande på Tellus skulle kunna förstöras på bara några timmar, eller veckor?

Vad var det då för vits med att göra någonting alls?

Men livet fortsatte som vanligt, men med den nya erfarenheten om att allt skulle kunna vara slut och över, i ett ögonblick av ljussken, tryckvåg, hetta och åratal framöver av radioaktivt stoff, i luften och på marken.

Bara några år senare uppstod en ny mytologi; den om miljöförstöringen och människornas påverkan på naturens ekologiska system.

Varför kallade Mich dem för ”mytologier”? Var de inte sanna? Var de bara påhittade? Fanns det inte ens ett uns av sanning, i alla berättelser, artiklar i tidningarna och utsändningarna i radio och teve?

Det så klart att det fanns, tänkte Mich, men hur sant och vad var sant?

Motståndarna ville förstärka upplevelsen av hotbilderna, medan försvararna förklarade, gärna med dokument, grafiska bilder, tabeller och modeller, att det kanske trots allt inte var så farligt. När atombomben briserade kunde människorna klara sig genom att krypa ner i ett dike, vid vägrenen. Barnen i skolan kunde ta skydd bakom sina skolbänkar. Mycket värre än så var det inte.

Sedan dess hade USA och det dåvarande Ryssland skrivit under ett icke-spridningsavtal. Därmed förklarade de att de, på sikt, skulle rusta ner och förstöra alla kärnvapen. Så var det tänkt och så var det sagt.

Ändå var det ingen av supermakterna som riktigt trodde att motståndarsidan, fienden, skulle hålla avtalet och löftet. Supermakterna fortsatte att experimentera med kärnvapen. För att minska antalet kärnvapen, övergick de till att tillverka större och kraftigare bomber.

De skapade underjordiska sprängningar, men tanken med sprängningen var också att visa upp för eventuell angripare, att de hade de bästa, största och senaste modellerna att försvara sig med, om ifall att…

Det tillhörde också mytologin om kärnvapnen att tro att ingen makthavare skulle vara så galen, enfaldig och dum, att de verkligen skulle använda kärnvapnen ”i skarpt läge”, i ett verkligt krig, det Tredje världskriget?

Det var då som neoidealisterna bildade frivilliga grupper och nätverk. SpåRätt skulle lite senare komma med modellen av sin första rymdstation och stjärnskepp. USA och Ryssland styrdes båda av militära försvar- och möjliga anfalls- och attackkrig. Därför ville SpåRätt Kunskaps- och Informationscenter bli först med att skapa en civil, icke-militär, rymdstation och stjärnskepp.

Det ingick i varje krigares liv, oavsett hemhörighet, nationalitet eller politisk hemvist, att freden bara var en paus fram till nästkommande krig. Det var under fredstiden som militärerna måste förbereda sig inför nästa anfall. Under freden kunde de ägna sig åt att måla konst, spela golf, dyka i havet eller träna fallskärmshoppning, men beredskapen fanns alltid där, i bakgrunden.

Civila människor ville förverkliga sina liv och sina drömmar. Det var det som bibliotekarien Björn Ìsbjörnsson velat förverkliga i SpåRätt Kunskaps- och Informationscenter. Björn var ju själv mest intresserad av ämnena Idéhistoria och Hermeneutik.

Annonser