Så mycket hade Mich förstått, som att det Stora Självklara förblev dolt i människornas språk. Delvis hade han blivit medveten om det efter att ha läst Nickes avhandling om ”Språkets Arkeologi”. Men Nicke hade låtit sig nöjas av det som fanns. Han utgick från orden, för att leta sig fram till begreppen och så till idéerna.

Människorna hade i alla tider varit upptagna av mat och att äta. Därför var det inte så konstigt att platsen där maten tillagades, dukades fram och åts upp, var en central plats i kojan, hyddan, stugan eller gården. Att skaffa söka efter mat var människans första uppgift.

För att äta behövde man vatten och eld. Vattnet för att koka maten i och för att dricka till maten. Elden gav värme åt det man tillagade, men det var också skönt att äta tillsammans, där det var varmt och skönt.

Ett ämbar; en hink, en skål, en mugg eller en sked hade samma form av fördjupning, för att kunna ha någonting i.

Det fanns kvar i det Stora Självklara:

   Kan du hämta vatten?

   Javisst, men vad ska jag bära det i?

Det var ord och ett språk som alla kunde förstå och använda sig av, utan att det blev alltför krångligt, avancerat eller abstrakt.

Med mänsklighetens utveckling uppstod alltfler verktyg och redskap:

   Kan du hämta orvet?

   Vad är det?

   Vet du inte det? Det är skaftet som man ska sätta liebladet på, så att vi kan slå gräset på ängen.

Ute till sjöss kunde sjömännen skämta med den som var ny på fartyget:

   Vad ska jag göra med potatisskalen?

   Ge det till kölsvinet.

   Var finns det då?

   Nere vid kölen förstås.

Den nye kände inte till att ”kölsvinet” kallades så nere vid kölen, i båten. Det var inget riktigt svin, eller gris. Det vra därför som de erfarnare kunde ha roligt åt den oerfarnes okunnighet.

Språket var inte entydigt, men i det Stora Självklara ökade bristen på klarhet, tydlighet och det som var konkret och begripligt. Människorna ändrade sitt språkbruk, ändrade sina vanor, sitt boende, sina ägodelar, vanor och erfarenheter.

Språket bestod av överenskommelser, men när det materiella i överenskommelsen försvann och glömdes bort, blev det allt krångligare att förstå en överenskommelse.

Någon kom på att en person kunde ”lova” en annan person något. Talesättet löd: ”Löften är till för att hållas”.

Någon annan kom på att det kunde löna sig att inte hålla löftet. Då förlorade ”löftet” sin betydelse och sitt värde.

Ett mynt var värt tio kronor, fram till dess då det fanns för många tiokronorsmynt. Då ville människorna inte längre hålla överenskommelsen om att ett tiokronorsmynt var värt tio kronor:

   Har du bara tiokronorsmynt att betala med, då vill jag ha tio tiokronorsmynt för den här varan!

   Men jag har ju själv sålt en vara för tio kronor, för att nu kunna handla för tio kronor av dig?

   Det finns för många tiokronorsmynt på marknaden, så därför är ditt tiokronorsmynt bara värt en tiondel av sitt ursprungliga värde.

Det var sådana tänkesätt som fanns i den Stora Självklarheten. Det var begripligt bara för dem som förstod överenskommelserna rätt. Det fanns inget facit och ingen bok som förklarade hur allt i den Stora Självklarheten fungerat och fungerade. Bara att det skiftade i människornas uppfattning om hur verkligheten såg ut och kunde tolkas. Därför kunde man lura barnen att tro på Jultomten, eller att solen gick upp på morgonen.

Varför kallades det då för det ”Stora Självklara”, när det var så diffust och suddigt?

Mich kunde bara förklara det med att det var så stort och så omfattande att ingen kunde, orkade, ville eller förstod så mycket, att allt i det någonsin skulle kunna bli förklarat. Dessutom rörde det sig hela tiden, som ett jättelikt moln av tankar. Några föll ner i den Stora Glömskan. Andra ändrade form, innehåll eller betydelse. Något togs för givet, tills att ingen längre kunde dra sig till minnes varför det kunnat bli som det var.

Annonser