Efter en tid bör det ha uppstått vanor och rutiner:

   Varför gör ni så?

   Så har vi alltid gjort.

   Men varför gör ni just på det sättet?

   Det vet jag inte. Det är så jag har lärt mig. Det är så som alla andra gör. Varför vet jag inte. Du ska inte fråga så mycket. Det är inte nyttigt. Du kommer ändå aldrig få svar på alla dina frågor.

Men det fanns, då som nu, eftersom människorna ändå funnits i kanske mer än hundratusen år, människor som frågade, undrade och tänkte. Kanske inte medvetet tankar med ord och begrepp, men som såg att så som man alltid hade gjort kunde göras på ett annat sätt, med ett bättre resultat.

Ett sådant kunde ha varit att äta en frukt och så sätta ner kärnan eller nöten i marken. Nästa år, vid samma tid, växte en likadan planta upp, med ännu fler frukter att äta.

Människorna försökte lagra frukt, när de hade mer än de kunde äta, för att spara den till den kallare årstiden. Det var lätt att komma på att frukterna kunde torkas, för att ätas senare. Torkade bär och frukter fanns ju kvar längre på buskar och träd. När de försökte lagra kött och frukt i kärl av trä, sten eller lera, upptäckte de senare att en del hade möglat, medan annat hade fått en annan smak. Då kunde de ha upptäckt alkoholen.

De vistades utomhus, för det var där livet fanns. Att sitta inne i en koja, hydda eller grotta, gav ingen mat och kroppen och hjärnan blev trött och slö. Det var nog närmast ett tecken på att man inte mådde så bra, eller höll på att bli sjuk.

Folkvandringen, i olika perioder, fortsatte, från de folkrika områdena och över till de som fortfarande låg tomma och öde. Där kunde det fortfarande finnas bytesdjur och annan mat att äta. De kunde finna sjöar, floder, älvar och bäckar, till friskt och rent vatten och med fisk, skaldjur och annat ätbart i. Där det fanns vatten, kunde bytesdjuren samlas, för att dricka eller äta av frodigt gräs.

När det blev kallt var det lättare att överleva inom varmare områden. Människor kom på att de kunde tända eld på föremål av gräs eller trä, som de kunde ta med sig hem. De kunde laga maten över elden, så att maten höll längre. Med salt och andra växter kunde de ge maten en extra god smak. De hade sedan länge, med sina grävpinnar, funnit ätbara rötter och växter. Dem kunde de lägga tillsammans med köttet, för att göra en godare och hållbarare mat.

Detta kom Mich fram till genom att sammanfatta det han visste från förut, fantisera och tänka, för att söka nya ingångar till det Stora Självklara.

Alla människor som var intresserade av historia; arkeologer, etnologer, antropologer, historiker som läste gamla dokument, biologer, kemister, fysiker, idéhistoriker, arkitekter och konstvetare, fann olika artefakter, föremål och spår efter handlingar, som kunde bilda nya föreställningar om mänsklighetens förflutna.

I varje människas medvetande fanns det som just den människan varit med om, lärt sig och tänkt ut. Under det lagret fanns det Stora Självklara. Det som var och en lärt sig från sina föräldrar och andra släktingar, från vänner och bekanta, från trakten omkring och från bygemenskapen och hembygden. Det som satt så djupt var svårt att lära om. I tänkandet var det lätt att bilda sig en ny uppfattning, men i vardagens handlingar, vanor och rutiner, var det enklare att åberopa det Stora Självklara.

Underst, under det Stora Självklara fanns drömmarna. Drömmarna bestod av en mjuk massa som lossnade likt vulkanens magma, under sömnen och vilan. Där nerifrån kunde också idéerna lossna, som något som länge suttit fast och sedan flutit upp genom det stora självklara och upp till den medvetna ytan.

Nedanför drömstadiet fanns den Stora Glömskan. Den var hård som granit och tyngre än bly. Det krävdes mycket envishet och tålamod av den som försökte komma ner till den, likt en grottdykare eller djuphavsdykare. Där nere var det lätt att fastna och bli kvar. Det var också en olönsam affär. Ingen i nutiden var tillräckligt nyfiken eller intresserad av vad som fanns nere inuti den Stora Glömskan.

   Är det så att vi måste komma ihåg det, kommer det säkert upp till ytan av sig själv.

   Vi har så mycket annat att minnas och tänka på. Varför gräva i det förflutna?

   Varför intressera sig för det som hände för så länge sen, när vi har både dagen framför oss och framtiden att ägna åt fritid åt.

   Det där kommer du förstå bättre, när du blir äldre.

   Vi måste lära känna vår historia, annars så riskerar vi att upprepa den. Men det finns ju gränser…

   Eftersom vi redan har glömt det, finns det säkert inget skäl till att komma ihåg det igen. Det är ju som att uppfinna hjulet.

   Det var snö och kallt. Det var allt.

Annonser