Det som människorna, neoidealisterna, kunde prestera och producera i drömmaskinerna, var alltså idéer som kunde leda till nya upptäckter och uppfinningar.

Det ena uteslöt inte det andra; fantasi och föreställningsförmåga ersatte inte vetenskap och beprövad erfarenhet.

Det var som det alltid hade varit, att praktiskt arbete kunde utföras av de som var unga, nya och okunniga. Deras kroppar lärde sig hur världen och verkligheten var uppbyggd, men det som var alltför enkelt rutinarbete kunde likaväl utföras av datorer, robotar och andra maskiner. Den maskin var ännu inte skapad som kunde, likt människorna, producera idéer som kunde förändra människornas liv i framtiden.

En sådan ”idémaskin” skulle vara möjlig först när en maskin kunde förutsäga människornas kommande behov.

Hur skulle en maskin kunna veta att en människa behövde ett glas vatten, för att dricka?

Naturligtvis kunde roboten fråga sin ägare:

   Är det dags för att dricka ett glas vatten?

Ägaren kunde då svara, med en viss irritation i rösten:

   Jag säger till när jag vill ha ett glas vatten.

Det fanns ändå de människor som var så upptagna med annat att de inte upplevde törst eller andra signaler från sin kropp att det var dags för att dricka ett glas vatten.

Människorna hade en kroppstemperatur på trettiosju grader Celsius. De hade en hud som ledde ut värme och fuktighet, för att skydda mot överhettning eller köld.

Roboten programmerades så att den läste av sin ägares kroppstemperatur, fuktighet, hudens genomsläpplighet, rörlighetsförmåga och hjärnans vakenhetsgrad.

När alla parametrarna entydigt visade på att ägaren var i behov av ett glas vatten, hämtade roboten det och kunde annars ge ägaren vattnet intravenöst, genom en behållare med slang.

Ägaren var av med ännu ett problem och ett hinder för att finna nya och intressanta idéer. Varje hinder var till för att bearbetas eller reduceras till hanterbarhet.

Det fanns robotar som också producerade idéer, så kallade ”idésprutor”. Men de hade ingen kunskap eller erfarenhet av vilka idéer som människorna sökte efter, eller behövde. De sprutade ut idéer som en tennisbollsrobot tränade en tennisspelare. Det var enklare för människorna att själva tänka och fundera, än att ta tillvara, bearbeta och värdera varje ny idé från ”idésprutan”.

Annonser