När de båda kommit ut ur sina drömmaskiner, duschat, klätt sig och ätit frukost, gick de bort till Joe och Mary för att föreslå en lite längre promenad än bara ner till Planetariet. De ville undersöka hur långt de kunde gå och hur långt de kunde se, innan rymdsamhällena tog slut. Intill deras hus, på baksidorna, fanns en glasvägg som fortsatte upp till ramverket.

När de gick närmare glaset, kunde de se små mönster av prickar, svängar och dekorationer, som påminde om stjärnor, galaxer och nebulosor, ute i rymden. Det var säkert den eller de som programmerat 3D-skrivarna och robotnissarna till att göra omgivningen lite mer spännande och tilltalande. Mary, Joe, Zanna och Mich kunde ändå inte, från där de stod, se ut i rymden. Glasväggen fungerade också som ett skydd mot att människorna skulle känna sig alltför ensamma och utelämnade, där långt från jorden och Tellus. Det kunde bli som höjdskräck eller en rädsla för tomheten, när de aldrig kunde se något riktigt slut. Verkligheten kunde upplevas som alltför diffus och irrationell, för människornas vardagliga upplevelser hade sina naturliga begränsningar. Då var det lättare att inrikta sig på det som de hade precis framför sig.

De gick utmed vägen, passerade kullen och Planetariet med utsiktstornet. Avstånden var beräknade så att tillvaron inte skulle kunna upplevas som alltför trång. Det måste finnas luft och utrymme, både för kroppen och själen.

När de tittade upp mot taket i ramverket, kunde de se formationer som av moln och skyar passera. De kunde se enkla ut att beskriva, men tittade man lite närmare, rörde sig molnen ut i mindre moln och molntappar. Det var en version av dagen som visades, men det fanns andra. Även om större moln kunde se ut som regnmoln eller andra moln som varnade om oväder och storm, fanns det varken vind eller vatten, innanför ramverket. Temperaturen kunde växla lite, men det var aldrig så att invånarna måste klä sig varmare och skydda sig mot väta eller kyla. De levde som i en evig semester.

När de vandrade bortåt, kunde de se delar av rymdsamhället som var under uppbyggnad. Stora 3D-skrivare och små robotnissar formade husdelar som robotnissarna satte samman till golv, väggar och tak. Bortom byggnadsställningar och ofärdiga hus, kunde de ännu så länge uppleva den nattsvarta rymden utanför, när glasfönstren i ramverket ännu inte var satta på plats.

De såg andra människor i närheten av hus längre bort. De vinkade till dem och några vinkade tillbaka, av vänlighet och artighet. Det var sådana vanor som fortfarande fanns kvar från det Stora Självklara, från Tellus. Vanor som sannolikt inte skulle förändras, när ett nytt det Stora Självklara skulle uppstå där i rymdsamhället. De befann sig fortfarande i Averlant, men förstod ännu inte om de kunde komma utanför den zonen, om den var avgränsad av ramverket, eller bara tog slut?

Det måste finnas förbindelser över till andra zoner och rymdsamhällen, men var det tillåtet att passera en sådan gräns? Kanske att en måste ha ett speciellt tillstånd från SpåRätt, eller ett pass? Vad de nu skulle dit bort att göra?

Visst fanns Tellus och deras gamla Solsystemet någonstans i fjärran, men var det fortfarande en riktning, eller var den enda riktningen åt andra hållet, ännu längre bort och ut i rymden?

Averlant var deras nya bygd och hembygd, men det betydde inte att de skulle återfalla in i neoluddisternas nostalgier och drömmar om det förflutna. De måste, likt inuiterna en gång vid Grönland och Nordpolen skapa sig en helt ny värld, av det som fanns tillgängligt omkring dem. Det var ett arbete och en syssla som varken maskiner eller robotar kunde utföra åt dem. De skulle först föreställa sig det nya, för att kunna överföra sina föreställningar till verkligheten.

Det nya landskapet det mötte såg ganska så likt och enformigt ut. Kanske, tänkte Zanna, till och med lite tråkigt? Det fanns inga gräsmattor, inga blommor, buskar eller träd. Istället hade SpåRätt låtit utföra skulpturer som kunde påminna om växterna på Tellus. De hade böljande former, lite taggiga här och var, men med sittplatser och till och med bänkar och soffor att vila på. Vid varje sådan skulptur fanns en liten dator, ifall någon ville kommunicera med sina närmaste hemma, eller med centraldatorn. De äldre kunde bli trötta i benen och behöva en vagn att åka hem i.

Det var tydligt att rymdsamhället saknade hörnor. Det var ingen symmetrisk form, utan svängde sig framåt och tillbaka, som halvöar och uddar, med vikar och bukter emellan. Varje promenad var också en träning för hjärnan, att upptäcka det som var nytt och annorlunda.

Mich kom att tänka på Cassandra och hennes levande eller självbyggande konstverk eller konstruktioner. Sådana skulle de kunna ha här ute, som ändrade form och kunde föreställa något verkligt eller overkligt. Det skulle han föreslå för centraldatorn, om den inte redan kände till det. Det var sannolikt, men inte säkert. Även en dator kunde vara ouppmärksam ibland. Den kunde anpassa sig efter det kända och ignorera det som var odefinierbart och främmande.

Annonser