Flykten.

Nu på eftermiddagen, eller vad den skulle kallas för, sent efter att de vaknat, ätit frukost och intagit kaffe med bakelser, på Futurum, var de på väg hem.

Mich tyckte att det varit ett väl värt besök. Zanna såg nöjd ut. Joe och Mary gick och samtalade, lite för sig.

Utanför entrén stod en liten grupp av människor. De, fastän de var få, skanderade:

   Vi vill hem! Vi vill åka hem! Det här är inte vårt hem!

De var få men deras gälla röster hördes lång väg. Snart kom en man med en stor trumma som sällade sig till den lilla gruppen. Han ställde sig med dem och markerade takten på trumman. Mich kunde inte låta bli att gå fram för att fråga:

   Men ni är ju hemma? Det här är väl ert nya hem?

En äldre kvinna med en grönaktig, hatt modell gammal gick fram till honom och svarade:

   Nej, de har lurat oss alla! Det här är inte alls vårt hem. Vi vill ha det som på jorden. Det var vårt hem. Här ute i rymden känner vi oss ensamma, otrygga och vilsna. Vi vill åka hem, om det så ska vara det sista vi gör!

   Hur ska ni göra det då? Det var ju sagt att här ute finns ingen återvändo. Har vi en gång bestämt oss, så måste vi fortsätta.

   Det tänker då inte jag göra, sa den äldre damen och knyckte på nacken. De har lurat oss och de som har lurat oss har ansvaret för att se till så att vi kan åka hem. Annars ska de få se på andra bullar!

   Men hur ska det gå till? De kan ju inte vända med hela rymdsamhället? Och hur ska ni ta er ner till jorden igen?

   Det kan inte vi svara på, sa damen. Det är deras sak att se till. Jag stannar inte en sekund till, här ute i den här svarta och deprimerande tomma rymden.

Mich höll på att gå i en fälla. Han sade nästan, innan han lyckades avhålla sig, att rymden inte alls var tom och att den bestod av rumtid. Men han höll tand för tunga.

   Vi ska, fortsatte damen, stå här och ropa ut våra åsikter, som vi har rätt att ha, tills att de, SpåRätt och allt vad de nu kallar sig för, sänder oss tillbaka till säkerheten!

Just då kom transporten. De klev på och lämnade stationen, Futurum och den lilla gruppen bakom sig.

   Det var egendomligt, sa Zanna, att de över huvud taget kommit med. De var ju välinformerade om hur det skulle vara att leva här ute. De har ju svarat ärligt på enkäter och tester, sett bilder, modeller och varit inne i tredimensionella rum som beskriver huset med den lilla trädgården, i full skala.

   Jag vet, sa Joe, som arbetat på en gammal fabrik som tillverkade datorer, att människorna sällan tar reda så mycket på vad de köper. De plockar fram kontokortet och betalar vad varan kostar, så går de hem, öppnar paketet och sätter in sladdarna där de tror att de ska vara. Blir det sedan kortslutning eller att programvaran inte fungerar som den ska, så blir det vi som tillverkat datorn som beskylls för att ha sålt ett ”måndagsexemplar”, som inte är testat innan det såldes. Vi testar alltid allt innan vi låter gå det till försäljning, men som det heter: ”Kunden har alltid rätt”.

   Men tänk, sa Mary, om det är flera som vill åka hem, eller till planeten Tellus igen, vad gör man då?

   Jag antar, sa Zanna, att då har de inget val, annat än att sända hem dem till jorden igen.

   Skulle ni vilja åka tillbaka, frågade Joe.

   Nej, aldrig i livet, sa Mary. Vad skulle vi dit att göra, av det som nu finns kvar, eller bara blivit till stjärndamm?

   Jag, sa Zanna, skulle aldrig i mitt liv vilja återvända. Jag håller med Mary, vad finns kvar? Där inte neoluddisterna fortsätter med sitt ”förr”, arbetar andhyrberna med att återställa det som fanns. Det måste ju vara som att hamna mitt i en flyttstädning, av robotar som far runt, kors och tvärs.

Mich tänkte efter. Så svarade han:

   Nog har jag tänkt efter båden en, två och tre gånger. Som sagt; vem vet vad som finns kvar? Men äventyraren i mig säger ändå, är detta, färden ut i rymden, bort från Solsystemet och Tellus, något som jag skulle vilja missa? Nej, som Mary sa: aldrig i livet!

Annonser