Till skillnad från deras eget lilla planetarium, var Futurum en jätteanläggning. Det skulle bli möjligt för alla i hela rymdsamhället att samlas och utnyttja det. Därför fanns det också en hel del sådant som mer räknades till underhållning och förströelse, än till forskning och vetenskap.

Den vetenskapliga forskningen om hur idéer kommit till, förmedlade till alla att det var minst lika viktigt med sömn och avkoppling som med enträget arbete, koncentration och fokusering. Antingen behövde hjärnan vila en stund, eller så fortsatte det undermedvetna att bearbeta idén.

När så mycket i rymdsamhället gick per automatik, hade kroppens rörelser blivit intressantare samtalsämnen och teman. Känt var ju att äldre människor gärna talade om sina fysiska tillkortakommanden, krämpor och gamla skador. Då var det vanligt att människorna möttes vid vårdcentralernas väntrum eller i kön på apoteken, där de kunde beklaga sig över sådant som blev allt vanligare när man blivit äldre.

Mich hade då och då suttit och lyssnat på samtalen. AndroArt hade arbetat hårt med att ersätta gamla och nötta kroppsdelar med nya och välfungerande. Det blev allt vanligare med cyborgoperationer, där duktiga kirurger med de senaste proteserna kunde ersätta naturliga kroppsdelar med artificiella. Det var ännu inte ett vanligt ingrepp, men det ryktades om att man inom AndroArt till och med kunde transplantera över människohuvuden från den gamla skadade kroppen till cyborgkroppar. Man forskade ännu på att överföra endast hjärnan och ryggmärgen till en cyborgkropp, med alla funktioner färdiga, men ett av problemen var att ge cyborgen ett så likt utseende som möjligt, för att omgivningen skulle känna igen honom eller henne.

I en utställningslokal gjorde AndroArt reklam för förändringar och operationer. De hade redan utfört ändringar i människornas celler, så att människorna kunde bli äldre, än bara hundra år. Men, hur gammal ville en människa bli?

Det berodde ofta på det yttre och på den åldrande kroppen. Att känna sig som tjugo men till det yttre vara tvåhundra år, kunde ju kanske inte vara så uppmuntrande. Inte heller att ha minnen som ingen i omgivningen varken förstod eller delade. De äldre skulle bli ensamma med sina minnen från när de varit unga, eller erfarenheter som ingen frågade efter. Att ominstallera eller formatera om hela personen var ju meningslöst, för då kunde man lika gärna printa ut en ny andrart, från den mänskliga 3D-skrivaren. Då kunde läkarna dessutom vara helt säkra på att alla funktionerna i kroppen var lika nya. Annars kunde en äldre funktion börja krångla, när den skulle interagera med någon annan som inte längre var kompatibel. Allt detta var naturligtvis patenterat och hemligstämplat, för att inte vem som helst skulle börja experimentera på sin egen version av Frankensteins monster.

Även om de ännu så länge utgjorde en minoritet, fanns det ändå medborgare som var beredda att omskapa eller omforma sig från människa till andrart. Det var något man också forskade med inom AndroArt, men det kunde ta tid innan det var en färdig produkt för marknaden. Även om det fanns människor som ville bli äldre, tillhörde det som de visste och varit med om, snart den Stora Glömskan.

I Futurum fanns det en danssalong, betydligt större än den som fanns i Planetariet. Där kunde man till och med höra levande musik, spelad på en retrogrammofon. Discjockeyn hade till och med så gamla grammofonskivor som kallades för ”stenkakor”, men den var det ingen som begrep sig på. Sångerskan eller sångaren i musiken sjöng med konstiga ord och musiken gick inte att dansa till. Den var så ryckig och stötig, att den var svår att kombinera med de mjuka och svävande rörelser som var på modet i rymdsamhället.

Det fanns ett Mini Las Vegas, som var en ny variant av det gamla Star Vegas. Här kunde invånarna spela elektronisk roulett, helt virtuellt tredimensionellt, enligt de senaste principerna från kvantfysiken. Kulan kunde uppstå och försvinna lite överallt, för att plötsligt övergå till att bli flera kulor. När det var många kulor i omlopp hurrade de spelande, eftersom då skulle det bli fler som delade på vinsten. Vinsten betalades aldrig ut, men kunde användas i andra spel också. De ansågs som skickligast, som hade flest vinster i sina spelkonton.

Andra spelade mer traditionella spel, som whist, bridge eller vändåtta. De spelen var också elektroniska och virtuella, med spelkort som kunde varieras efter de kort som spelaren satt med på hand. Det gällde att lägga kortet på bordet, innan det bytte färg eller valör.

Mich såg några som satt kring ett bord som han tyckte sig känna igen. Mycket riktigt! Där satt människor och spelade hans favoritspel Monopol. Han stannade till en stund för att titta. Dit skulle han gå någon gång, för att försöka få vara med.

Futurum var så stort att hur länge de än gick runt i lokalerna, fanns det ändå fler rum att besöka. Där inne gick transportvagnar, för att medborgarna inte skulle behöva vänta och trängas i passager och entréer.

När Zanna, Mich, Mary och Joe fick nog av dagens besök, gick de ut till transporten för att åka hem igen. Zanna blev medveten om att hon redan kallade deras hus för ett ”hem”.

Annonser