Mich letade fortsatt efter det han kallade för ”Bollplancket”, som en ordlek med ”Planckväggen”, den som ansågs finnas bakom och innan Big Bang. Så långt som man kunde se och det var beroende av ljuset ute i rymden, hade universum en ände eller ett slut, tills att allt blev mörkt och svart. Det betydde inte att det inte kunde dölja sig något annat, i mörkret.

De hade inte bestämt något möte med Mary och Joe den här dagen. Inte hade de heller någon lust att gå till Planetariet eller återvända till Futurum. De blev kvar hemma, åt lunch och fortsatte med projekten.

En extra sändning kom från Ministralen. Nyhetsroboten meddelade att:

   Ministralens extra möte idag har man beslutat att flyktingarna ska få återvända till Tellus. Vi rapporterar mer, när Ministralen förklarat hur detta ska gå till.

Zanna stängde ner skärmen. Hon stod tyst och tänkte efter, för att sedan tänka högt:

   Vad konstigt att Ministralen godkänner detta.

   Undrar hur det ska gå till, rent praktiskt.

De gick ut på en kort promenad ner till Planetariet. Där lyssnade de på vad andra människor tyckte. De flesta verkade ha samma uppfattning som Zanna; att det var ett konstigt beslut.

De satte sig en stund i själva planetariets kupol för att se på en tredimensionell film om hur vetenskapen idag föreställde sig universums uppkomst och möjligheten till att det fanns flera universa, kanske i någon kvantliknade effekt. Visningen var tonsatt med en stilla rymdkomposition som hette ”Sfärernas musik”.

De gick till danssalongen för att titta på människor som dansade. Zanna fick lust att dansa hon med och Mich behövde röra på sig han med. Så gick de hem igen.

Det hade kommit en ny nyhetssändning från Ministralen, där man berättade om hur återresan skulle gå till för flyktingarna:

   Ministralen har nu kommit fram till en lösning hur återresan ska gå till. Eftersom man uppskattar flyktingarnas antal till strax under femtio, kan de resa tillbaka med det största räddningsskeppet som finns i rymdsamhället. Det innehåller det nödvändigaste för att passagerna ska klara sig tillbaka till Tellus. Här får vi nur höra direkt vad Liela och Alexander Schrödigner anser om beslutet:

   Vi var, sa Alexander, lite besvikna att vi blev satta i karantän. Ministralen förklarade för oss att de måste undersöka oss först, för att vara säkra på att vi skulle klara hemresan till jorden. Det är ju begripligt, eftersom det kan vara farligt att resan så långt i rymden, med en sådan liten farkost.

   Vi är, sa Liela, i stort sett nöjda med beslutet. Synd bara att det inte finns en större farkost. Rymdsamhället borde vara beredda på att händelsen skulle kunna uppstå.  Alla kan inte vara medvetna från början om de kunde anpassa sig till ett liv i rymden.

   Men, frågade nyhetsroboten, i den här sändningen i en ung kvinnas skepnad; ni har ju båda skrivit under avtalet, där de stod klart och tydligt att ingen återresa var möjlig?

   Hur skulle vi kunna veta det, sa Liela. Det kan man ju aldrig säkert känna efter i förväg! Helt plötsligt befinner vi oss, Alexander och jag och alla andra som ändrat oss, i en helt främmande värld, där vi inte känner igen något från våra gamla hemtrakter och från hembygden. Det är ju som att sätta in vilda djur i en djurpark. De blir snart apatiska och upplever hur deras liv har tagits ifrån dem! Det är inte humant!

   Jag håller med, sa Alexander. Så här hade vi inte tänkt oss rymdresan. Så klart att vi ville komma över till en annan planet, där vi skulle kunna uppleva friheten, solens värme och naturens skönhet. Men vad finns det här? Ingenstans!

   Då får vi tacka Liela och Alexander Schrödigner för deras åsikter och återvänder till studion.

Mich slog av skärmen.

   Ja, sa Mich, de har ju på sätt och vis rätt. Hur skulle de kunna veta det?

   Jag tycker att de borde kunna föreställa sig det, efter att ha varit med om testerna, utställningarna och modellen av rymdsamhället, innan vi skulle upp i rymdhissarna.

   Det tycker jag med, svarade Mich, men de kanske inte kunde göra det?

   Vad ska det ner på jorden att göra? Där finns väl ingen plats för dem? De kan inte leva med andhryberna och de kommer säkert inte tas emot av neoluddisterna. Hur har de tänkt sig att klara sig? Där de kommer att landa, vet de inte ens om det finns mänskligt liv?

   Hoppas att vi får följa sändningen från när de reser iväg. Med teleskopen borde Ministralen kunna förmedla bilder från rymden och jorden, direktsänt i nyhetsrapporterna.

   Det vet vi inte säkert. De kan hemlighålla hela avresan, för att inte fler ska få samma idé.

   Det är väl bättre att låta alla de som vill resa, än att låta ännu fler av de missnöjda bli kvar?

   Det ska bli spännande att se hur det går, om vi någonsin får veta det?

   Den som lever får se…

Annonser