Dramatik i rymden.

Dagarna gick, eller tiden ute i rymdsamhället och Averlant. De var ganska lika varandra, från dag till dag. Zanna och Mich insåg att de själva måste göra mer, för att fylla dagarna, den vakna tiden, med sådant som kändes väsentligt och intressant. Det var så det var tänkt. Idéerna kom inte längre till människorna, utan de måste uppsöka idéerna, aktivt, kreativt och offensivt.

De förstod mer och mer av syftet med drömmaskinerna och Planeteriet. När vardagen kändes alltför tom och innehållslös, tog de transporten till Futurum. Då och då gjorde de en promenad tillsammans med Joe och Mary. De träffade fler människor i grannskapet och hade möten, spelade spel och dansade i Planetariet. I Futurum handlade de flesta samtalen om flyktingarna och hur det kunde ha gått för dem. Ministralen och nyhetssändningarna rapporterade inget nytt.

Eftersom det var det enklaste och närmaste, kunde Zanna och Mich lära sig mer om rymden och universum.

Mich hade läst i en gammal bok om alkemi att det fanns ett uttyck som löd: ”Som där uppe. Som där nere”. Det lät som en gammal version av Mikrokosmos och Makrokosmos. Universum påverkades av de minsta svängningarna i strängarna. Allt gick samman, i en oändlig evighet, som ändå hade begränsningar. Människans egna förutsättningar för att forska och förstå. Även om vetenskapen gick framåt, fanns det sådant som det mänskliga medvetandet aldrig skulle nå fram till eller kunna förstå, förklara och gestalta. Längre in i det allra minsta och det allra största, skulle man aldrig komma. Ändå var det värt att försöka. Mänskligheten hade kommit framåt, tack vare och trots misslyckanden och misstag. Hellre att förklara fel, än att inte förklara alls. Först när någon försökt att förklara, fanns det något att utgå ifrån. Därför kunde Newtons kosmologi stämma lika bra som Einsteins eller de senaste vetenskapliga rönen om kvantfysiken och bortom den. Hur långt skulle människorna komma i sina förklaringar. Mich brukade tänka att universum kunde finnas i ett stolsben, på vilken en jätte satt och åt sin gröt med mjölk.

Slutligen kom den nyheten som alla väntat på, från Ministralen och nyhetsrobotarna:

   Denna gång har vi något mycket tragiskt att rapportera. Vi kan se det här direkt på filmen. Filmat genom det starkaste teleskopet som finns här ombord i rymdsamhället.

De kunde på storbildsskärmen se hur den lilla rymdlivräddningsfarkosten fortsatte sin färd mot Tellus. Det var mycket långt borta och bilden var suddig. Bilden dröjde kvar. Det var så händelselöst att bilden lika gärna kunde vara ett fotografi eller en stillbild.

Teleskopet zoomade in farkosten och skärpan blev bättre. De kunde se hur farkosten trängde in genom Tellus Karmalinje, med atmosfären och termosfären, cirka tio mil ovanför jordens yta.

När farkosten fortsatte in mot Tellus gravitation, blev den till ett ljussken och försvann.

   Här kan vi nu se, förklarade nyhetsreportern, som denna gång var en android, hur farkosten med flyktingarna faller alltför fort genom luftlagret. Färden ner är för hastig. Just detta varnade Ministralen flyktingarna för, så det måste de varit medvetna om. Vi vet inte varför de inte sänkte hastigheten i tid, före inträdet i luftlagret. Vi beklagar naturligtvis den tragiska händelsen, men ser ingen ansvarig i Ministralen eller här i rymdsamhället till det som hänt. Det visste bara passagerna i livräddningsfarkosten. Vi återkommer i en ny sändning, när vi vet mer.

Nyhetsroboten såg ut som David Bowie i en Ziggy Stardustsminkning. Varför han eller hon var klädd på detta androgyna sätt, fanns det ingen möjlighet till att begripa. Det kunde ju vara så att han var alltför gripen av händelsen för att visa upp sitt normala utseende?

Annonser