Flyktingarnas avresa.

Det lite egendomliga, tänkte Zanna, var att Ministralen var så anonym och opersonlig. Ingen verklig representant eller person framträdde med besluten. Vem var ansvarig? Vem skulle förklaras vara ”syndabocken” om något gick fel?

Hon fortsatte med sina målningar. Snart var det dags för kvällsmat, eller vad det nu kallades? Dagens tredje måltid? De hade haft en fikapaus på eftermiddagen, med kaffesurrugat och en enkel kaka, som mest påminde om Örebrokexen i Sverige. En enkel deg med lite socker i. Efter att kexfabriken i Örebro lagts ner, den tredje september år 1976 hade kexen döpts om till Göteborgskex. Annars var det ingen skillnad, annat än att det stod ”Göteborg” på kexen. På de här kexen stod det ingenting, men det fanns en intryckt bild som föreställde en planet och en gammaldags flygande tefatfarkost. Lite vitsigt, tänkte hon.

Mich höll på med drömmaskinen. Han förstod ju hur den fungerade rent tekniskt. Bollarna i bollhavet sände och tog emot impulser från hans hjärna och hela kroppen, för att bearbeta dem i centraldatorn. Impulserna kommunicerades via bollarna i bollhavet. Varje omedveten reflex och medveten rörelse i musklerna och rörelseapparaten processades och sändes tillbaka, för att drömmen skulle ha så hög upplösning som möjligt, både fysiskt och psykiskt.

När nästa sändning kom från Ministralen skulle de just sätta sig vid matbordet. Den här middagen bestod den av lasagne med musselkött, svampkött, tofuost och pasta tillverkad av mjöllarver. Det smakade inte som riktig lasagne, men gick väl an. Till det drack den en cola som skulle vara enbart gjord av havsalger. Allt kom inte från de stora bassängerna med alger, sjögräs och tång, utan var i förväg nermalt till mjöl. Det kunde bli lite smaklöst, men hellre det än att det smakade illa.

Nu kom signalen från det smarta huset att sändningen från Ministralen var på gång:

   Här kan vi se, sa nyhetsroboten, som den här gången var en äldre herre, hur flyktingarna stiger ombord till det lilla skeppet. Han frågade direktsänt från studion till en av passagerarna:

   Hur känns det?

   Jag heter Carl Andersson, sa passageraren. Jodå, det känns bara bra. Det ska bli skönt att ha fast mark under fötterna igen.

   Hur har ni tänkt att klara er, när ni kommit ner på Tellus yta igen?

   Det får vi se då. Vi måste improvisera lite, annars går det inte. Vi har planer på att kontakta neoluddisterna i Australasien, för att de kanske vill höra hur det går här uppe i rymdsamhället. Det bör ju kunna bli vår inträdesbiljett till deras vardagsverklighet.

   Om de inte går med på det. Vad gör ni då?

   Om det skulle bli så, får vi väl, likt Robinson Crusoe, hitta någon öde ö att starta vårt eget samhälle från. Som någon gammal infödingsstam, från gamla världen.

   Hur ska ni få tag i mat där? Är inte risken stor att allt är radioaktivt, efter det sista kärnvapenkriget?

   Vi får väl chansa lite. Allt är nog inte kontaminerat.

   Då får vi alla här från rymdsamhället önska er lycka till på färden och er framtid nere på Tellus!

   Tack så mycket, sa Carl Andersson, det kommer vi säkert att behöva!

   Här slutar vår extrasändning. Välkomna tillbaka till nästa, som vi sannolikt kommer att följa upp händelseutvecklingen, i morgon bitti, alltså vid frukosttid.

Zanna stängde ner skärmen och gick runt lite i vardagsrummet. Hon ville se att robotdammsugarna gjort sitt jobb ordentligt. Annars skulle hon be om nya.

Robotdammsugarna sög bara upp hudavlagringar och annat damm som uppstått ute i Averlant. I varje rums kanter, vid väggarnas golvlister, fanns det insugsventiler, som då och då sprutade ut ett rengöringspulver. Det drog till sig allt av annat som fanns på mattorna och golven, för att sugas in av ventilerna igen. Det brukade ske någon gång under natten, eller när Zanna och Mich låg och sov. Det gick till helt tyst. De stördes aldrig av något buller eller vinande ljud.

De lade sig tidigt för att sova. Båda projekten tog på krafterna. Dansen tidigare på dagen kändes den med. De var otränade och hade träningsvärk. De smekte varandra en stund, tills de somnade och sov drömlöst. Drömmaskinerna utförde nog en slags rensning ändå, eller så hände det för lite, dagtid.

Annonser