Minstralen använde centraldatorn till att konstruera motsvarande historier om hjältar och hjältinnor som genom sina unika idéer för alltid förändrat livet i rymdsamhället till något bättre. De vanligast förekommande var medlemmarna ur familjen Frånlandsvind, Hjärngänget, Stjärngänget och Maskingänget.

Mich kände till att börja med igen en hel del av berättelserna. Snart övergick de till mer av fantasier och starkt överdrivna insatser av de enskilda individerna.

Johan och Ylva blev som Adam och Eva, men istället för en skapare och gud, fanns Rudolf och Kristin med som hela skapelseberättelsen ursprung och källa. Det var de och Sven och Siv som, omedvetet och på olika sätt medverkat och påverkat sina barn in i den vetenskapliga revolutionen, evolutionen, rationalismen, mekanikens grunder och högteknologins förutsättningar.

Evert och Anneli förekom bara någonstans i bakgrunden, medan deras tvillingar Adam och Sophie blev utsedda till nya föregångsgestalter och idoler. Sophie som hade den första seriösa kontakten med ellekarna, på planeten Ellek, långt borta vid stjärnan Vega i stjärnbilden Lyran.

Det var Sophie, tillsammans med sin mentor, lärare och rådgivare Björn Ìsbjörnsson som kommit på att göra om SpåRätt Kunskaps- och Informationscenter, skapat av Johan och Ylva, till en rymdstation och senare ett stjärnskepp. Det blev själva startskottet till rymdsamhällets uppkomst, med rymdhotellet Star Vegas med Harriet Backe och Baltazar Vaduvill.

Här någonstans skapade Jim Legg och Adam, tillsammans med hackare och makare från Breda Hjärnbruk, visioner om robotar, androider, cyborger, andrarter och andhryber. Dessa kunde de gestalta och visionera omkring tack vare Sophies kontakt med ellekarna. Det var med deras skisser och planer som de digitala, biologiska och genetiska artificiella och syntetiska varelserna trädde in i människornas vardagsverklighet. De smarta husen och Internet of Things, inledde den nya kursen ut från människornas beroende av deraws fysiska verklighet. Nu blev verkligheten alltmer virtuell och fantasilik, från dag till dag.

De barn som sattes till världen i en redan överbefolkad värld kunde känna sig utkonkurrerade och överblivna i slutet av den andra maskinåldern. Därför bytte Star City of Stockholm och Star City of Scandinavia ut låtsaskompisar, keldjur, fantasivärldar och andra substitut mot leksaksrobotar och andra digitala underhållningsapparater med högteknologiska holografiska filmer, förstärkt verklighet eller virtuella världar. Tack vare dem kunde barnen redan på ett tidigt stadium lära sig att lita på maskinerna mer än människorna. Dels för att maskinerna var fullkomligare och perfektare än föräldrarna och lärarna i skolan. Maskinerna kunde mer, både teoretiskt och praktiskt. Barnen lärde sig snart att programmera och tänka abstrakt. Det engelska språket var självklart och mer exakt, eftersom det innehöll mer av synonymer. Dessutom så lät det tuffare och häftigare, än det långsamma och lite tradiga ”gamla språket”.

När deras barn erövrade neoidealismens tankegods och tankegångar, ville föräldrarna inte vara sämre. De önskade ju så gärna följa sina barns utveckling och förstå hur deras upplevelser av världen kunde se ut, i framtiden.

I ett tidigt stadium, genom lekar, spel, dans och sång, tränades barnen in i ämnen som matematik, musik, arkitektur och konst. I förlängningen ledde ämnena över i fysik, biologi, genentik, cybernetik, kemi, astrofysik, kosmologi och teoretisk fysik.

Berättande ämnen blev kallade för ”myter”, ”sagor”, ”dikter” ”legender”, ”anekdoter” och ”memer”. De kunde vara nyttiga för att träna barnens långtidsminne och fantasi, men ingen tyngdpunkt förlades hos dem. De ansågs istället kunna belasta minnet alltför mycket och förvirra barnets tankegångar från den fysiska verkligheten till den andliga och psykiska. Varför skulle de omedvetna barnen, ”tabula rasa”, som ett oskrivet papper, låsas fast vid gamla religiösa föreställningar, illusioner och amsagor?

Annonser