Neoidealisterna insåg i tid att undervisningen i förskolarna kunde bli alltför realistisk och fastna i den ”naiva realismen” om att allting var som de såg ute, eller den ”psykologiska realismen” där det mänskliga psyket var alltings måttstock. I dessa tolkningar fanns varken plats för den virtuella verkligheten eller den, för idéerna, nödvändiga fantasin. Även bland neoidealisterna uppstod en sektliknande rörelse som förklarat att den ”virtuella verkligheten” var (citat”: ”Verkligare än verkligheten”. Neoidealisterna generellt tog avstånd från det tänkesättet eftersom det skulle omöjliggöra ”Exodus” och sökandet efter en annan, ny planet att exploatera och expropriera. I den virtuella världen var drömmarna, minst, lika betydelsefulla som vardagsverkligheten. Rymden kunde lika väl bli en upplevelse i en drömmaskin.

Allt detta handlade innerst om språket. Språket som i Ludwig Wittgensteins anda, var mer än bara orden. Hur skulle människorna förhålla sig till bilder, utan ord? Vad visste människorna om drömlivet, visioner och den inre världen, om de inte kunde dela dem med sina närmaste i omvärlden?

Idéerna var inte bara en sammanställning och kombination av något som redan fanns eller hade funnits. Det var neoluddisternas tolkning av uppfinningar och upptäckter. De trodde hellre på sitt önsketänkande om hur världen borde vara beskaffad, än hur den kunde upplevas och bli till teorier och senare teorier och gestaltningar.

Annonser