Zannas målningar.

Medan Mich studerade den inre rymden och rummet, var Zanna sysselsatt med den yttre rymden och Andromedagalaxen. Hon arbetade med den enbart som bild och motiv, men blev ändå nyfiken hur det kunnat uppstå så många olika galaxer och nebulosor. Var de alltid omgivna av svarta hål och mörk materia?

Snurrade galaxerna också runt, i en evig virvel eller karusell, eller såg det bara ut så?

Det mesta ute i rymden verkade ingå i olika mönster och rörelser, som ett större helt.

Hon var inte djupt engagerad i någon religion, men hade läst någonstans att buddhister och vetenskapsmänniskor var överens om att allt i universum bestod av en större medvetenhet, eller att varje liten beståndsdel på något sätt var medvetet, eller ingick som ett utlösande faktum eller aktiv laddning i det större. En annan teori gick ut på att, om människorna inte skulle finnas, skulle inte heller universum finnas. Att hela universum var beroende av människornas upplevelse och upptäckter i universum. Som om människorna i sitt medvetande var själva universum, det ena intimt beroende av det andra, eller helt och hållet i symbios.

Det var Zannas tolkning av Andromedagalaxen. Hon sökte i linjer, mönster och färger en andlig upplevelse mitt i allt det materiella. Två plus två var inte alltid fyra. I den konstnärliga världen var det avsiktligt så att allt det avbildade skulle bli till delar av en större helhet.

Hon utförde flera skisser av galaxen, på papper och med träkol. Kolet gav en möjlighet till att sudda och öka gråskalan, med suddar och trasor. Hon blev svart om fingrar och kläder. Som tur var hade hon en gammal bomullsklänning som skyddade.

Hon fantiserade om att galaxerna var som dansöser, med tyllkjolar som i dansen rörde sig i piruetter och virvlar. Galaxernas spiralformer blev som tyger som svepte runt och runt kring dansösernas kroppar och ben. Hon gjorde en sådan variant av Andromedagalaxen, som om det var Andromeda själv som var huvudattraktionen i dansföreställningen. Det var en uppvisning som kunde ingå i Tjajkovskijs Nötknäpparen, som Blommornas Dans, eller i Svansjön av samma mästare.

Det var länge sedan som Zanna lyssnat på gammal klassisk musik. När hon sökte efter styckena i Centraldatorns arkiv, fanns de inte med där. Sannolikt var de raderade, för att människorna snarast möjligt skulle glömma bort dem. Det var inte en fråga om censur, menade Ministralen, eftersom det som människorna längtade efter, skulle de återskapa ur minnet. Vad hade det för betydelse att det varit Tjajkovskij som skapat verken från början? Det fanns gott om konstverk från förr, som varken artister eller andra skapare var identifierade eller kända.

Det var som andra genier och giganter. Vem var störst som tänkare eller idégivare; Leonardo da Vinci eller Isaac Newton? Båda hade varit intresserade av vetenskap, anatomi, färger, seende, system, mönster och ordningar. Ändå ansågs Leonardo som mera känd, kanske enbart för hans målning Mona Lisa, eller som den egentligen hette: La Jaconde.

Isaac Newton var definitivt undervärderad. Nu skulle han bara bli en bortglömd del av Centraldatorn. Den skulle innehålla alla hans idéer och teorier, men utan att hans namn nämndes.

Zanna försökte teckna in hans ansikte i profil i målningen, men hon kunde inte längre komma ihåg hur han såg ut. Ändå hade hon sett hans porträtt så många gånger. Vart hade den bilden tagit vägen?

Hon undrade ibland över om inte drömmaskinerna tömde deras minnen på innehåll, för att det begränsade området i hjärnan skulle kunna användas till att skapa nya idéer?

Leonardo da Vinci var född den femte april år 1452. Isaac Newton var född den tjugofemte december tjugofemte december år 1642. Det sades om Leonardo att han bekostade sina vetenskapliga självstudier genom att arbeta som konstnär. Han var född utanför äktenskapet. Isaac Newton blev mest känd bland forskare och vetenskapsmänniskor. De var båda mycket annorlunda människor, som levde ute i det sociala livet, men ändå utan hustrur, barn och i ensamhet. De använde båda två livstiden till studier, forskande och att göra egna skisser och anteckningar.

Zanna tyckte det var synd att deras namn snart skulle falla ner i den Stora Glämskans oändliga mörker. Då kom hon på att det funnit läran om steganografi; att dölja ett hemligt meddelande i något vanligt, enkelt vardagsföremål.

Hon målade in Leonardos och Newtons mamn spegelvänt i sin största, mest välgjorda målning, med hennes vaga minnen av deras utseenden. På så vis, likt en tidskapsel till framtidens människor, kanske någon uppmärksam person kunna se och undra varför det fanns så konstiga mönster och tecken i målningens bakgrund och galaxens diffusa molnbildningar.

Mich hade några gånger berättat för henne om ellekarna. Hon ville själv försöka kontakta dem, men visste inte riktigt hur det skulle gå till. Kanske hon kunde försöka i drömmaskinens inre?

Annonser