De invånare i Avarlant som inte hade så mycket att göra på dagarna, kunde stå som åskådare för att se hur robotnissarna, grävrobotarna och 3D-skrivarna utformade stenar, klippor och berg. Det sades att de var inspirerade och programmerade både efter barockens rocailler och kinesiska tuschmålningar av berget och vattnet. Från de svenska landskapen hämtade de former från raukar och hällristningar. Utan några förklaringar och kodnycklar kunde medborgarna fundera och spekulera om det fanns underliggande meningar och betydelser, utformade av Ministralen eller centraldatorn. Joe trodde för sin del inte det, men andra var engagerade i tolkningar, som liksom man förr spått i kaffesump eller fåglars flykt.

Både Joe och Mary deltog i respektive kurser om syretillverkning och origamivikning i Planetariet. När de i grupperna inte talade om sina specialintressen, kom samtalen att handla om hur det skulle bli när de kommit fram til den andra planeten. Planeten hade ännu så länge inget namn, därför kallade en den bara för ”planeten” eller lite mer högtidligt som ”ExoTellus”. De kunde uppleva den som verkligare och bli mer glada och optimistiska om att någon gång i framtiden äntligen vara med om landningen och de första intrycken och upptäckterna på den nya planeten, liksom engelsmän och andra för århundraden sedan upptäckt Amerika och Australiens tomma utmarker.

En man vid namn Errol Plasthandske hade, vid sidan om sökandet efter vattnets lösning, uppfunnit ett pulver som kunde släcka törsten. Det bestod av något svagt syraliknande, ungefär som bikarbonat, men smakligare och godare. När de blev riktigt törstiga och inte hade tillgång till något vatten eller vattenersättning, blev Errol Plasthandskes uppfinning till nytta. Pulvret kunde inte ersätta vattenbristen i kroppen, men ändå till nöds bli av med upplevelsen, fram till vattenreservoaren.

Dagtid var ramverkets konstruktion sådan att alla utdunstningar och utsöndringar av vätska från människornas kroppar samlades upp i behållare i taket. Genom avkylningssystemen förde vätskan vidare till tankar där den filtrerades, renades och balanserades till rätt ph-värde. Så kunde det återanvändas, ut i vattensystemens glasrör. Det mesta av vattnet forsade ut i bassängerna med plankton, alger och tång, för att rensa tankarna från slam och annat avfall. Så rann det tillbaka till vattenreningssystemen än en gång. Avfallet kunde användas på många sätt. Det vanligaste var att det blev till tjänlig människoföda, som utfyllnad eller konsistensgivare.

Annonser