Zannas och Michs samtal om drömmen.

En eftermiddag satt Mich och Zanna ute på terrassen. De kunde varken se till Joe och Mary eller någon annan i närheten.

De åt på varsin syntetisk glass, med smaker av jordgubbe, vanilj och pistage.

   Hur går det med drömmarna, undrade Zanna. Kommer du nån vart?

   Det går, tror jag, svarade Mich, framåt men mycket, mycket långsamt.

   Vad har du kommit fram till då?

   Jag tror att drömmarna har att göra med spegelneuronerna. Att vi i drömmarna bearbetar verkligheten, i form av en vision, eller en illusion. Vi kan ju se i ljuset från någonstans en verklighet som starkt påminner om den som vi kan uppleva när vi är vakna och uppmärksamma. En upplevelse utan förankring i verkligheten.

   Utan nån som helst koppling?

   Nja. Det förstås. Någon koppling finns det ju, men hur, på vilket sätt och var?

   Var? Hur menar du då?

   Jag menar inte fysiskt; var nånstans i hjärnans fysiska delar, utan inifrån själva upplevelsen. Det förstås att någon inom oss, var och en, består av två komponenter. Den ena är upplevelsen så som vi sätter samman den. Den andra är en åskådare eller aktör.

   Men ändå, där inne, måste väl ändå upplevelsen upplevas av nånting?

   Ja. Jag gissar att det kan påminna om när vi läser en bok eller ser på nån film. Det är inte i boken eller filmen som handlingen skapas och finns. Det måste vara nånstans i upplevelsen av det som finns i texten eller som bildar ett sammanhang i filmens berättelse. När vi inte förstår nånting, saknar vi det nödvändiga för att bilda oss ett sammanhang. Ungefär som när en trollkonstnär trollar för oss. Vi förstår att han bluffar oss, men inte hur. Det är det som är fascinerande. Skulle vi verkligen få veta hur han utför tricket, vore det ju inte längre underhållande.

   Ja, det har du rätt i. Men är det på samma vis med drömmarna?

   Inte alla drömmar. Bara de som vi minns, efteråt. De som verkar absurda eller oförklarliga. När det uppstått ett glapp i berättelsen eller upplevelsen, eller där det plötsligt dyker upp nånting oväntat.

   Men det sägs ju att det finns människor som aldrig drömmer?

   Hundar drömmer. Hästar drömmer nog också? Människornas vardag kanske inte skiljer sig så mycket från varandra, att medvetandet kan skapa nån dröm utifrån ett alltför alldagliga upplevelser och erfarenheter.

   Mardrömmarna då?

   Brukar du drömma såna?

   Nej, verkligen inte ofta. Det händer att jag drömmer att jag är tillbaka på jorden igen och ligger och vilar på en badstrand, antagligen i Västindien eller någon karibisk ö.

   Det låter skönt.

   Javisst. Det är det också. Nu har jag i drömmaskinen hittat fram till nånting som jag tror är en stad, lite längre bort utmed stranden.

   Tror du att du innerst inne längtar tillbaka?

   Nej, men att det skulle vara skönt att ligga och sola på stranden och kanske ta ett svalkande bad i havet, skulle jag inte ha nåt emot.

   Det låter härligt.

   Du själv då?

   Det är just det som tar tid. Det går mycket långsamt, men jag tror att jag är på rätt väg. Som att stiga in på en teaterscen, gå bakom ridån, för att upptäcka att det finns massor av kulisser där inne, som en labyrint ungefär.

   Upplever du det, eller tror du att du upplever det?

   Vet inte. Det är nog en slutsats som jag dragit när jag är vaken. I drömmen är kulisserna som olika världar, men jag tror ändå att det längst bak, längst innerst finns en fast gräns och vägg.

   Ungefär som universum och Plancks vägg?

   Ja, så kan det va’. Jag kan kanske komma längre, men vem vet om en inte kan gå vilse där inne? Det verkar ju som att det är helt möjligt att göra vissa saker, en inte andra.

   Som vad då?

   Jag vet inte riktigt… men jag har varit med om att jag kan flyga utan vingar, eller att jag faller ner i ett djupt hål. Men aldrig att jag faller ner bara i jordens yta, utan att det först finns nåt hål? Nej, vissa saker, hur konstiga eller absurda de än är, så går de inte ens i drömmen att utföra. Även i drömmandet har logiken sina lagar.

Annonser