Med rymdbil på exkursion.

Ministralen rekommenderade att de skulle, efter att de hade vaknat följande morgon, bege sig till tranpsporten, för att med den resa till Futurum. Så gjorde de.

I transporten var det som vanligt mycket folk, men Mich och Zanna lyckades ändå att finna två sittplatser bredvid varandra. De satt och småpratade medan de såg ut över Exodus öde och tomma landskap. Då och då dökt det upp en rymdby, som var identiskt lik Averlant. Det sade ju sig själv att Exodusskeppet inte kunde ha hur mycket som helst till ballast. De hoppades på att deras granne, hon med ormmannen och den konstiga tatueringen, Cassandra, skulle ges tillfälle till att göra fina skulpturer som passade in i landskapsbilderna. Dels för att de skulle bli mer innehållsrika. Dels för att det skulle bli lättare att hitta.

Framme till Futurum var det svårt att hitta. De kom fram till en tunnel. Där stod rymdbilen. Den påminde om Johan och Ylva Frånlandsvind gamla flygbil Chevrolet Trans Sporter. Den här var bättre isolerad och med segare och tåligare kaross. Ute i rymden kunde det vara kallt. Annars fanns det ju ingen gravitation eller luftmotstånd att tyglas av.

De var cirka tio personer, inklusive piloten. Farkosten var styrd med autopilot, men det kunde ändå behövas en pilot, vid start och landning.

Efter att ha väntat en stund på att motorerna skulle värmas upp, kördes de ut till en plattform. Bakom dem slöt sig en slussdörr och framför dem öppnades en annan. Rymdbilen hade elektricitet som bränsle och kunde hållas laddad med elektromagnetiska fält ute i rymden. Eftersom det inte fanns någon gps-styrning i förhållande till det koordinatsystem av latituder och longituder på jorden, använde de ett annat system av färdsträckor i ett nätverk, ut från Exodus.

Det kändes som att rymdbilen knappt rörde sig, men det var säkert för att avstånden var så otroligt stora. Rymden fanns utanför dem, i ett mörker, med stjärnor och galaxer runt omkring. Från rymdbilen, utan teleskop, kunde de inte längre ana var Tellus fanns. Inte ens solen kunde de se, som en avlägsen stjärna.

Även om Ministralen ville erbjuda sina invånare en liten extra händelse i den annars så fria och obundna vardagen, var deras uppdrag att hålla utkik efter asteroider och meteoriter. Sådana som kunde skada Exodus ramverk, men som dög till att tillverka annat material, av metaller, stenar och grus. Fann de en tillräckligt stor klump, sände Ministralen robotnissar dit, för att bryta sönder ordna i hanterbara former. Allt kunde användas. De var försiktiga med sådan materia som kunde innehålla radioaktivitet.

Då och då for de förbi mindre stenar, sådana som i Tellus närhet skulle kunna bli till meteoriter som föll ner i atmosfären, nådde jordytan eller förintades mellan gravitation och jordens ozonlager.

Annonser