Andhrybernas födelse.

Mich var en andhryb, fastän han var samtidigt ett undantag från regeln om att ha blivit född i en kläckningsmaskin. Hans mor hade ju varit en människa av kött och blod, medan hans far var en äkta andrart.

Mich, som andhrybernas speciella egenhet och begåvning var att de kunde uppleva så mycket mer, än en vanlig människa. Det motsvarade ungefär en hunds hörsel och förmånga till att känna lukter, fastän hos Mich var hela upplevelsen med alla qualia, sinnesförnimmelser och sensationer så mycket starkare och intensivare. Så var han utrustad med en kvalitativt bättre drömkula, än människornas mer primitiva och begränsade.

I den gamla boken av Jonathan Lindström hade han läst ett exempel om Fru Eriksson som blev mer och mer beskuren till kropp och till själ, fram tills att hon delades i två exakta kopior av sitt ursprungliga jag. Men, tänkte Mich, var inte det detsamma som att hon blivit klonad? När innehållet i en, sannolikt stamcell, delades för att sedan ingå i en kopia av originalet.

Skulle det bevisa att Fru Eriksso var utan själ, eller ”själlös”?

Mich menade att kunde en dela på kroppen och på hjärnans alla mönster och strukturer, så varför skulle man inte också kunna dela på själen?

När cellernas genetiska komponenter delades i två, kunde kanske själen också delas i två? Eller tre? Eller fyra? Eller ett oändligt antal, eftersom själen var odödlig, evig och inte begränsades av varken tiden eller rummet?

Det skulle mycket väl kunna medföra att varje delad, ny själ så småningom utvecklades till en helt och hel självständig själ.

Mich föreställde sig drömbubblan både som ett klot och en tunnel, på samma sätt som de minsta kvantarna, kunde vara både partiklar och vågor. Det som var skillnaden låg mer hos människornas begränsade förmåga till att forska djupare och längre in i människans kropp och psyke, än att en skulle anta att det man inte kände till i nutiden, inte heller fanns.

Tunneln var som hans identitet, djupt förankrad inom honom, med allt vad han hade gjort och utfört.

Anta att den biologiske roboten eller androiden Roy Batty i filmen av Ridley Scott Blade Runner, var försedd med ett fiktivt, falskt eller konstruerat minne, varför var det så begränsat?

Sannolikt för att hans, Roy Battys förmåga till att tänka, känna, uppleva och erfara, var alldeles för begränsat. Vad bevisade några fotografier, eller att en annan av androiderna kunde spela piano?

Människans förmåga till inlärning, upplevelser, minnen och erfarenheter var ju betydligt rikare än så. Framför allt kunde hen, som Lindström själv förklarat, minnas fel. Det kunde väl ingen android göra?

Var det en egenskap som skiljde det artificiella och syntetiska, så var det förmågan till att göra fel, eller missta sig, först omedvetet och sedan medvetet. Dessutom, som Mich tänkt förut, kunde inte en robot, automat eller maskin varken drömma, uppleva eller skapa, bara för sin egen skull. Visst skulle en maskin kunna spela någon komposition av Johann Sebastian Bach, men inte för sin egen skull, eller för att den kunde njuta av upplevelsen.

En maskin skulle visst kunna måla en målning eller forma en skulptur, men den skulle ändå vara begränsad av att inte förstå eller anse att den ena målningen som maskinen utfört, kvalitativt var bättre än en annan målning tillverkad av samma maskin. Vad maskinen skulle kunna göra, var att avgöra om den ena bilden var mer perfekt utförd än den andra, men det var sedan länge ett intresse från både konstintresserade och konstvetare; att en skiss kunde ha mer känsla och andlig upplevelse, än det färdiga konstverket.

Det var igen som att befinna sig inne i grottan och beskåda grottmålningar som var över trettiotusen år gamla, än att förklara grottans yttre egenskaper, material, bärighet och eventulla kommande ras.

En upplevelse var väl ändå något starkt personligt, beroende av åskådarens tidigare upplevelser, erfarenheter, kunskaper och teorier?

Det var också så som Mich tänkte om både sina egna drömmar, då han sov på natten, i REM-sömnen och när han var inne i drömmaskinen för att utforska dess inre grotta eller teater.

Hur skulle en maskin kunna bedöma och värdesätta William Shakespeares pjäs Romeo och Julia, om maskinen först fick uppleva pjäsen spelad på en Royal Shakespeare Companys på en teaterscen i Stratford-on-Avon, eller i den Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm?

En människa skulle kunna dra den förhastade slutsatsen att bara för att pjäsen var spelad på det engelska originalspråket, med kända engelska aktörer och i Shakespears egen födelsestad, så borde den uppsättningen vara kvalitativt bättre, men vad skulle en maskin ha att utgå ifrån för parametrar? Skulle det vara fel att införa en motorcykel eller en bil, i dramat, eller att Romeo kunde flyga upp i en drönare till Julia på balkongen?

Som den svenske artisten och sångmakaren skrev en gång:

”Det är de små, små detaljerna som gör’et.”

Det var något helt annat än att spela schack. Ett konstverk kunde innehålla upplevelser och kvaliteter som var utanför datorns begränsade ramar.

Annonser