Entrén till kommandobryggan var inte så märkvärdig som Zanna och Mich föreställt sig. Det var snarare en sådan dörr som man stängde av delar av fartyget i, för att förhindra vatten från att fylla hela skeppet, vid kapsejsning. Dörrarna var försedda med de stora spärrar för att trycka till dörröppningen ordentligt, utan glipor och springor.

De gick igenom en kontroll och undersöktes med sniffers och röntgenkontroller. Ingenting kunde bli säkrare, tänkte Zanna, men hellre ta det säkra för det osäkra.

De färdades med en hiss ner till kommandobryggan. När de kom ut i hytten blev de förvånade över att det var så litet och trångt. Mich tittade utmed skott, golv och tak. Där fanns kronometer, kompass, sextant, radar, radiotelekskop och laser. Antagligen för att vara beredda på nödlandning och avståndsbedömningar i oländig terräng.

En ur besättningen kom fram och presenterade sig:

   Det är jag som är kapten Fridolf Bölja. Jag är inte farkostens befälhavare, men är assistent här. Vi som är här, är en liten del av de medborgare som arbetar här i Exodus. Resten finns i Futurum, Ministralen, vid centraldatorn och utplacerade i utsiktstorn och säkerhetskontroller. Meningen med resan är ju att vi ska komma fram till målet, tryggt och säkert. Som ni ser här har vi både gamla och nya instrument. Dels för att de är vackra och inger respekt. Dels för att de, någon gång, någonstans, kan komma till nytta. Vi vet ju inte hur det ser ut dit vi ska. Finns det elektromagnetiska fält, eller inte? Därför är vi försedda med metalldetektorer och geigermätare. För att vi snabbt få veta om det finns syre i luften, eller om den på något sätt kan vara skadlig eller giftig.

Han gick några steg bort, till bryggans vindruta och fortsatte:

   Anledningen till att det är så mörkt här inne, med svag rödaktig belysning, är för att vi ska ha bättre och tydligare sikt ut i rymden. Det skulle vara arbetsamt och tröttande att en längre stund stirra ut i den nattsvarta oändligheten. Förhoppningsvis kommer antingen vi själva eller andra medborgare att komma på lösningar och förbättringar till att se ut i universum. Om det skulle behövas, har vi en verkstad för att tillverka mer avancerade verktyg, redskap och instrument. Några frågor?

   Ja, sa Joe, hur långa arbetspass har ni som arbetar här?

   Vi finns här tillgängliga i fyra timmar om gången. Så blir det fyra timmars sömn eller fritid. Vi ligger ju alltid annars i beredskapsläge. Vi bör finnas i närheten av kommandobryggan, i fall att…

   Hur kommer ni hantera om livsmedlen och annat nödvändigt tar slut, innan vi nått fram till målet, undrade Mary.

   Liksom i flera science fictionböcker och filmer, har vi nedfrysningsanläggningar för ungefär halva antalet medborgare. De håller en medeltemperatur på cirka, eller lite under trettio grader celsius. I nödfall kan vi gå ner några grader till. Vi kallar behållarna för, lite på sjömansspråk för dockor, men ett lämpligare ord skulle kunna vara: ”sarkofager”. De är ju till för att bevara människorna i ett sådant tillstånd att de, när vi är framme, kan vakna upp igen till ett nytt liv i den nya världen.

Annonser