Det som de, när de kom, hade tyckt var en kort bit, var nu flera gångar efter varandra. Mich fick upplevelsen att Fridolf inte ville visa den korta vägen igen. Kanske för säkerhetens skull?

När de kommit ut i ljuset igen, tittade de sig omkring. Där i närheten fanns de två transporterna. Eftersom de hade åkt med den ena transporten dit, valde de att åka med den som visade den yttre rymden.

Först satte transporten igång, så åkte den ner i en tunnel. Det blev mörkt och så svart. När ögonen vande sig vid det svaga ljuset, kunde de titta på universums stjärnor och galaxer genom panoramafönstret som också var en kikare. De tittade imponerade runt på de andra resenärerna, men de hade nog sett vyn flera gånger och var inte lika roade längre. De satt med sina skärmar för att lyssna på eller läsa det senaste nytt från Ministralen och SpåRätt.

Joe och Mary satte sig ner efter en stunds tittande. De var trötta efter utfärden. Så kom de på att de fortfarande bar på picknickkorgen. De hade glömt den fastän de burit på den under hela besöket.

Mich och Zanna kunde aldrig se nog av den yttre rymdens fascinerande oändlighet. Någonstans där ute skulle det finnas en planet till deras nya tillvaro, hem och hembygd. Där i närheten skulle det finnas en sol som likt deras gamla, skulle ge dem ljus och värme. SpåRätt Intergalactica var noga med att solen var yngre än den vid Tellus och i Solsystemet. Tellus var ju, trodde vetenskapsmänniskorna, cirka över fyra miljarder år gammal. Det första livet trodde en hade uppstått för mer än tre miljarder år. Inte ens de som skulle vilja leva för evigt, hade nog inte tänkt sig in i att leva i över tre miljarder år? Tänk att se så mycket av evolutionen och se encelliga djur, fiskar, ödlor och så dinosaurier bli till, leva en tid under de tre geologiska perioderna Trias, Jura och Krita. För att sedan försvinna, av en enorm katastrof, där bara några få arter överlevde.

Människorna som skulle kunna leva under minst tre miljarder år, vad skulle de ägna sina liv åt? Att, likt neoluddisterna, ägna sig åt nostalgi och sorg över att så mycket hade kommit och gått, under deras långa livstid? Vad skulle de komma att sakna mest? Australopithecus afarensis, i modern tid kallad för ”Lucy”, kunde bli deras första vän och möte med en varelse som åtminstone påminde om en människa och Homo sapiens sapiens.

Lucy skulle, enligt dessa evighetsmänniskor, bara finnas i några tidevarv, tills att nästa generation och evolutionär utvecklingsfas skulle frambringa en ny art. Så skulle det hålla på. Men inte nog med att evighetsmänniskorna kunde uppleva tre miljarder år bakåt i tiden. De skulle, om de överlevde katastrofer, olyckor och sjukdomar, kunna uppleva minst tre miljarder år till, in i framtidens ovisshet. Skulle det vara något som de verkligen önskade och ville? För vem eller vilka skulle de berätta eller förmedla alla sina upplevelser, erfarenheter, besvikelser, glädjeämnen, förluster och överraskningar? För vem eller vilka skulle orka lyssna på dem, av alla de som bara levde under hundra års tid? De skulle ha så mycket att berätta och förklara, men sanningen var nog den ändå att de sekundära eller provisoriska människorna och varelserna nog ville skapa, utforma och gestalta sina egna upptäckter om uppfinningar. Vad skulle Nicolaus Copernicus, Johannes Kepler och Isaac Newton ha att göra, om alla gåtor som de skulle använda sina korta liv till, redan var lösta?

Annonser