Nyss hade han befunnit sig i en främmande skog. Nu satt han i ett hoptryckt rum, tillsammans med en man som han aldrig hade sett förut. Var denna den riktiga verkligheten, eller ännu en illusion som skulle följas av flera. Hur skulle han veta att den här var den sanna och slutgiltiga?

   Vad har jag för kläder på mig, sa mannen. Det ser ut som någon sjömanskostym. Kan vi vara till sjöss?

   Nej, jag tror inte det. Då skulle vi väl gunga och höra havets vågor slå mot båtskrovet?

De såg sig omkring. Mannen gick fram till en trumma, tog upp en trumpinne och slog några gånger på trumman. Han fick in en rytm och den lät bra.

   Jag kan tydligen trumma, sa mannen.

   Luktar det inte bränt? Känner du det också, eller är det jag som inbillar mig?

   Javisst luktar det bränt. Ska vi försöka få upp dörren?

   Vi vet ju inte vad som finns där utanför, men visst, vi testar.

De drog och slog på den stora dörren av järn eller stål. Det var ett omöjligt projekt. Dörren rörde sig knappt. De slog och bankade en stund till, i hopp om att någon skulle höra dem. Mannen fann ett stag till en trumma och knackade SOS med den, tre korta, tre långa och tre korta. Ingenting hände.

   Hoppas att luften räcker, sa mannen. Tar den slut kommer vi snart bli trötta och orkeslösa.

Mich tänkte efter:

   Får jag fråga? Heter inte du Rutger, eller Fritiof eller nåt sånt?

   Nej, jag heter Fridolf. Fridolf Bölja. Vad heter du?

   Jag kommer att tänka på Paris. En bred gata. Eller en gammal låt: ”Michelle, ma belle”. Den låter också fransk. Kanske att jag kommer från Frankrike: ”Je suis francais”, nej, det låter inte bekant. Michel? Mich… Ja, det tror jag att jag heter.

   Hur känner vi varandra då? Spelar du nåt instrument?

   Nej. Inte vad jag vet.

   Kan du vissla?

   Ska pröva, sa Mich. Han började att vissla på låten ”Michelle”.

   Låter inte så illa, sa Fridolf, men så bra låter det inte heller.

   Hur ska vi komma ut härifrån?

   Det enda jag vet, sa Fridolf, är att vi fortsätter att banka och slå.

De turades om att hålla igång. När den ena tröttnade, fortsanne den andre. Så höll de på säkert i flera timmar. De vågade inte, trots att de kände sig sömniga, att lägga sig och sova. För, tänk om de aldrig vaknade upp igen?

Annonser