Cassandra arbetade ju också med sin tanke om att skulpturerna skulle verka levande, byta former och andra egenskaper. Hon använde levande materia, som kunde fungera både som tungmetall och levande celler som delade på sig. Flera av materialen kunde föröka sig, medan de åt upp rost och ärg som uppstått utanpå.

Mich och Zanna gick förbi dagligen på sina gångar för att titta på Cassandras konstverk. De skulle fungera som hopp inför framtiden, med material med egenskaper som ännu inte var tillgängliga i större mängder.

Andra konstnärer, artister och parcourutövare var nyfikna på hur materian rumtiden skulle kunna användas. Var det en materia, borde den kunna användas till något materiellt. Det var ju logiskt.

Annat som de också önskade ”knäcka”, var den osynliga svarta materien, som kunde ingå i svarta hål, eller antimateria.

Ingenjörer testade materialen för att undersöka vilka egenskaper och möjligheter som kunde finnas dolda för ögat. De mer avancerade, komplexa och abstrakta ämnena kunde kanske fungera som drivmedel eller utförsbackar i elektromagnetiska vågor och fält?

Skulle det vara så otroligt, när mänskligheten i åratal använt vatten, ånga, elektricitet, magnetism och kärnkraft, för att föra utvecklingen framåt?

Vattnet och ångan var fortfarande synligt och begripligt för var och en. När elektriciteten och elektromagnetismen kom i bruk, var det lika mystiskt och märkligt som trollkonster. Kärnkraften kom att utvecklas in i stora experiment, för att förstå kvarkar och kvantfysik. Men det var bara början. Medborgarna i Argonautika, Exodus och de andra rymdlandskapen forskade på heltid om vilka möjligheter som kunde finnas i mikro- och makrokosmos. När inte instrumenten och avancerad forskning räckte till, återstod endast tänkande, teorier, spekulationer och fantasier. Det kunde verka amatörmässigt och kvasivetenskapligt, men det hade räckt för både Isaac Newton och Albert Einstein. Teorierna kom först och sedan experimenten med bevisen. Det var ändå intressant, tyckte Mich; att det var tänkandet som styrde experimenten, och inte tvärtom. Bevisen var självklart av stor betydelse ändå.

Zanna och Mich, tillsammans med Joe och Mary, reste varje dag till kollisionsplatsen för att följa reparationsarbetet. De kom inte ända fram till brottet, eftersom robotnissarna behövde rörelseutrymme.

Efter att robotarna och de andra maskinerna lagt över plastglaset, kunde besättningen och Ministralen komma in och se över skadorna och vad de kunde göra åt dem.

Annonser