Menar du, sa Jacob Damin, att Ministralen med avsikt har lurat oss?

   Ministralen, vad är det? Finns det någon där? Byggnaden har vi alla sett, men finns det nån där inne, eller är det centraldatorn som styr både Exodus och Argonautica?

   Det så klart att de finns, sa en lite oroad Carina Zwicky. Vi ser ju nyhetssändningar varje dag!

   Vad är det vi ser då? Vi ser nyhetsankare som är robotar eller androider. Vi ser program som lika väl kunde vara förinspelade, manipulerad eller förstärkt verklighet, i virtuellt format. Centraldatorn kan säkert sammanställa bilder i bildprogram, tillverka realistiska filmklipp och sammanställa trovärdiga berättelser från sanna historier.

   Så, menar du, vi är ensamma här ute, utan besättning, kapten eller en väl planerad kurs mot Kepler 186f eller till Vega i Lyrans stjärnbild, till ellekarna? Varför skulle vi ha gått på det?

   Så här är det: Efter atombomben, vad hände med människorna och mänskligheten, tror ni?

Den retoriska frågan möttes av tystnad och spänd förväntan.

   Under nittonhundrasextiotalet och framåt var de allra flesta människorna fortfarande glada och lyckliga över att de två världskrigen var över. Marshallhjälpen från USA hjälpte det sönderbombade Europa tillbaka till välstånd, avlönade arbetsuppgifter och med tiden också fritid och frihet. Den positiva och optimistiska bilden och med nya framtidsvisioner, fanns kvar ungefär fram till åttiotalet. De trodde att de hade lärt sig att leva med atombombshotet och risken för ett kärnvapenkrig, men det var bara på ytan av deras medvetande. Nere i det omedvetna fanns skräcken och fruktan kvar för att något katastrofalt skulle inträffa, här och nu. Människorna blev upptagna av att leva för stunden, i nuet, ha allt genast och samtidigt. Eftersom krigen fortsatte i andra delar av världen, borta i Afrika och Asien, tillhörde kriget sällan samtal i vardagen. Det enda man kunde enas om var att: ”Då är det kört. Där vi är, är inte döden. Där döden är, är inte vi. Varför oroa sig för nåt som vi ändå inte kan göra nåt åt?”

Jacob Dalin kunde inte låta bli att inflika:

   Men de hade väl rätt? Vad kunde de göra åt det?

   Just det, sa Oswald Goodwell. De kunde inte göra nånting alls och därför gjorde de vad de kunde och började konsumera och samla på grejor.

   Vad skulle de annars ha gjort?

   Istället för att eskapistiskt fly tillbaka till så det var ”förr”, eller söka sig ut i rymden, borde de, tycker jag, göra jorden till en bättre plats att leva på. De borde ha upplevt livet som mer värdefullt, men det var svårt med det alltid pågående, dolda och abstrakta hotet från kärnvapnen.

   Det finns ju andra hotbilder med, som att Tellus ska förintas av en jättestor asteroid, eller att Solen sänder ut elektromagnetiska fält, eller att ozonlagret försvinner, så att all luft på planeten försvinner ut i rymden?

   Jovisst, svarade Oswald Goodwell. Det där är bara exempel på dimridåer för att vi inte ska ta kärnvapnen på sådant allvar som de utgör. Med det hotet anpassar vi oss ännu mer till att bara leva för dagen och ta den som den kommer, utan planering eller visioner inför framtiden. En framtid som ingen tror på eller räknar med.

   Så, vad ska vi göra då, tycker du, undrade Simon Morris?

Ett lågt sorl spred sig bland publiken. Oron och desperationen drev fram som en våg på ett stormigt hav.

   Ja, vad kan vi göra, sa Goodwell? Vi kan vända tillbaka, för att hjälpa andhryberna att återställa Tellus till hur den en gång var.

   Kan vi det då? Kommer Ministralen och SpåRätt gå med på det?

   Ministralen, finns den då? Är den inte lite som Jultomten, eller cargolasten, som en gång, likt en Messias, ett Paradiset, en Edens lustgård eller Himmelriket, skulle rädda alla goda och ställa allt till ordning igen, med belöningar till alla dem som trodde på Herren Gud?

   Det lät som du själv tror på Gud?

   Ja, det gör jag också, men inte nån allsmäktig och god sån, utan en gud som är som människor är mest, bara lite mer av allt.

Annonser