Ovissheten i Exodus.

Zanna och Mich lämnade de andra i det lilla oansenliga sällskapet. Mich frågade Zanna:

   Hur kan de, som är så få, skapa något större? Tror du på det där?

   Ja, kanske, tänk på de första kristna. De bestod väl bara av lärjungarna och evangelisterna och senare Paulus. Men han träffade ju aldrig Jesus sägs det.

   Det var kanske annorlunda då, när de varken hade bildskärmar eller datorer?

   Och inga kameror eller mikrofoner.

   Vad tror du kommer att hända nu?

   Jag tror, sa Zanna, att det kommer en för oss helt oväntad lösning.

De reste hem med den andra transporten, för att åter avnjuta utsikten över den tomma rymden. Zanna kunde inte låta bli att känna sig lite ensam där ute. Var skulle de finna en planet, i denna eviga och oändliga tomhet?

När de kom hem var de hungriga. De satte fram dagens tredje måltid och satte på bildskärmen. Ingenting sades om den lilla gruppen, men det var kanske alltför tidigt?

Ministralen var annars knapphändiga med information som inte riktigt passade in i deras planer. Som om de höll sig till att förmedla bara de positiva nyheterna om att en övergiven och öde planet snart skulle vara inom sikte. De hade redan anat den med de högteknologiska och avancerade instrumenten som de hade tillgång till i byggnaden ovanför Futurum.

Nästa dag när Mich och Zanna träffade Joe och Mary, gick de som vanligt ner till Planetariet. Vad skulle de annars hitta på?

Zanna var inne i sina målningar av Andromedagalaxen, men de stod och höll på att torka. När färgen torkat på dukarna, kunde hon fortsätta.

Mich höll på med sin drömmaskin. I sin dator läste han om andras spekulationer om drömmarna, deras ursprung och uppkomst. Hur de på något sätt förmedlade upplevelser från det omedvetna till de inre synintrycken. De var ju på något märkligt sätt hallucinationer som hjärnan kunde tillverka och styra, enligt något mönster där inne. Drömmaskinen måste, logiskt, fungera på ett liknande vis.

I Planetariet satte sig Mich och Joe för att spela gammaldags, hederlig schack, med bräde och pjäser. Mary och Zanna tittade på en modevisning som kunde inspirera dem till egna försök till annorlunda kläder hemma.

Mich kunde höra hur människor omkring honom viskade om Mitosis och deras hemliga koder och celler. Att det kunde spridas så fort, trodde han berodde på att medborgarna hade så lite att göra. Det var svårt med att frambringa kreativ förmåga, utan initiativ och spontana beslut, utifrån.

Zanna kunde också höra andra i publiken tala om gårdagens sammankomst. De flesta lät oroliga och pessimistiska. Andra var lojala och höll på att Ministralen och SpåRätt visste vad de gjorde. När någon sa att Ministralen bara bestod av robotar och inga riktiga människor, kom den lojala och trogna med två argument: Det ena var att Ministralen visst bestod av människor. De andra sa att:

   Det gör väl ingenting. Huvudsaken är väl att vi kommer fram och kommer rätt!

Annonser