Andhybens drömmar.

Efter att ha sett nyheterna klädde Mich av sig naken och gick in i sin drömmaskin. Den här gången fick han igen kontakt med ellekarna:

   Hej, är ni där?

   Ja, vi är här. Hur går det?

   Enligt planerna, tror jag. Hur går det för er, där borta?

   Vi är många som blir allt vagare och spöklika. Det sägs att när ingen längre minns en, har ens själ också försvunnit.

   Tror ni på det?

   Ja, på sätt och vis. Är det ingen som minns en, hur ska då andra veta att en har funnits?

   Ja, sa Mich, det låter logiskt och riktigt.

   Har ni funnit nån planet som kan vara som Tellus?

   Inte vad jag vet. Men Ministralen meddelar heller ingenting. Kanske de inte vet, eller vill hålla det hemligt. Det kan ju oroa människor i onödan.

   Vad vi har beräknat, från det vi kan se av er, kommer ni att vara framme vid någon sådan sol, som omger sig av en livsduglig planet om cirka femtio år.

   Det är som tur är, inte många som vet.

   Men du är ju en andhyb. Du klarar dig nog.

   Ja, men inte Zanna. Jag kommer att sakna henne.

   Det är lång tid även för dig. Det är bara att leva i nuet och se framtiden an. Något annat finns inte att göra.

   Hur är det med min drömmaskin och min drömbubbla? Kan jag vara säker på att det här som händer just nu, inte bara är en hallucination och ett önsketänkande?

   Vi kommer att lämna mer information senare. Men det är ändå beroende av dig, om du vill tro på den, eller ej. Det är som med verkligheten. Vi väljer själva vad vill tro på. Sanningen är ett val, som allt annat.

   Hur kommer det att gå för er på planeten Ellek?

   Det får vi se. Människorna från Tellus har anlänt med sina stjärnskepp. Överföringen med teleporteringen fungerade. Det är åtminstone ingen illusion.

   Vad kommer att hända med oss nu, här i Exodus?

   Det är svårt att sia om, men vi misstänker att SpåRätt och Ministralen kan ha andra planer, än dem som ni känner till.

   Vad då?

   Nja, det kommer ändå inte drabba dig.

Så försvann de.

Mich kom in i ett annat tillstånd. Han upplevd hur han och Zanna var i lägenheten på Långholmsgatan 11. De gick omkring tillsammans och tittade och letade bland allt det samlade. De visste redan att SpåRätt skulle komma och samla in allt överflödigt, för att återanvända det. Materialet skulle sedan sändas ut i rymden, för att bli till byggnader på Exodus och i andra rymdsamhällen. Det kändes lite sorgligt att gå omkring där i lägenheten. I sitt drömtillstånd anade inte Mich att det bara var en dröm. Drömmen som fördes vidare direkt till centraldatorn och dess minne. Han trodde, eller hoppades, att sändningen från ellekarna var skyddad med filter och mentala brandväggar.

Zanna var också inne i sin drömmaskin. Hon utforskade Andromedagalaxen på nära håll. Närmare än hon någonsin skulle kunna med det bästa teleskopet. Hon sökte efter solsystem och annat som glimmade och lyste upp, för att ge hennes målningar mer av karaktär och innehåll. Det var det detaljerade som var själva målningens femte dimension, tänkte hon. Väl inne i galaxen bestod allt av en enorm virvel. Vad var det som håll igång den? Var det krafter som kom från den stora smällen, någon gång för tretton miljarder år sedan?

Annonser