Zannas misstänksamhet.

Zanna fortsatte med sina målningar av rymden och galaxerna. De såg annorlunda ut, som individer och egna karaktärer. Även om formerna vid en första anblick liknade varandra, blev de mer och mer speciella, ju längre tid hon använde för att studera dem.

Hon tröttnade på rymden och målade upp en akvarell av stranden hon upplevt i drömmaskinen. Det var härligt att måla en ljus bild av naturliga växter, träd och stenar. Former som hade anpassats under årtionden och århundraden, sedan den sista istiden och fram till nutiden.

Fanns stranden kvar eller var det en fantasi och ett påhitt av hennes hjärna och drömmaskinen?

Allt kunde inte vara en illusion, men var fanns verkligheten?

Ute i rymden var det enda verkliga de avlägsna stjärnorna. Resten bestod av mörker. Astronomer och kosmologer hade förklarat att universum till största delen innehöll svart eller mörk materia. Vad kunde det vara för någonting? Det var ju inte kol eller sot.

När hon av en händelse tittade ut genom fönstret, såg hon att Joes och Marys hus inte längre stod tomt. När hon och Mich inte visste vad de skulle göra, kunde de hälsa på de nya grannarna. Alltid nåt!

Zanna kunde inte hjälpa att hon kände sig lite nedstämd. Dags för att ta en uppåttablett. Problemet med både uppåt- och neråttabletterna var att hela tillvaron kunde upplevas som så trygg och säker. Känslorna och upplevelserna försvann i en glad och trevlig atmosfär. Allt bara fortsatte i sin vanliga ordning utan ände. Inga känslor gav impulser eller vilja till att undra och ifrågasätta. Det kunde kännas skönt till en början, men med känslorna avkopplade blev den ena dagen helt lik nästa och följande därpå.

Vad var bäst; att uppleva sorger och bekymmer, eller att gå på med friskt mod och känna sig glad och på gott humör, jämt?

Eller att vara som en robot; alltid tjänstvillig, i beredskap och tillgänglig så länge som det fanns elektricitet att ladda batterierna med?

Det kunde ändå kännas så ensligt, sorgligt och ensamt, där ute i rymden, trots att det fanns andra människor och Mich att umgås med.

Hon tog ner sin av solen strålande strand, för att titta på den lite på längre håll. Det var lätt att bli närsynt, när en målade så nära papperet. Papperet sög upp färgen bra. Det tog inte lång stund förrän den hade torkat. Hon visade den för Mich:

   Titta! Vad tycker du om den här? Jag har gjort den idag, alldeles nyss.

   Vacker och skön! Jag förstår att du längtar efter en strand att sola och bada vid. Det skulle nog jag också gilla, när det blir lite långtradigt här i skeppet. Det är ju bra att du kan måla för att minnas!

   Ja, hur det en gång var.

   Men som det kanske inte är längre. Kanske att temperaturen i hettan har gått över 35 grader Celsius. Det är mer än vi tål.

   Jag får nöja mig med att måla fler målningar, för att minnas hur det var. Dem kanske jag kan ställa ut, här i Planetariet eller Futurum. Eller visa dem för Cassandra? Hon håller ju på med sina levande skulpturer.

Annonser