Zanna och Cloe lyssnade på samtalet mellan Mich och Alex. Eftersom de inte hade något eget att tillägga, lyssnade de med ett halvt öra, medan Planetariets projektorer visade 10D-bilder från universums avlägsna hörn och kanter. Med fler projektorer som visade samma föremål från många olika håll, kunde bilderna få betydligt högre upplösning än de vanliga gamla hologrammen. Ministralens tekniker, artister och mediavisionärer hade som uppgift att tillverka starkare och starkare verklighetsupplevelser. Detta för att ge resenärerna trygghet, säkerhet och hopp om möjligheter i en avlägsen framtid.

Då och då visades en räddningsfilm om hur resenärerna skulle bete sig vid en större olyckshändelse, ombord på Exodus. Några syrgasmasker, som det brukade finnas i gammeldags flygplan, fanns inte längre. Inom nära håll, i hemmen, vid transporten, i planetarierna och i Futurum, fanns utmärkta säkerhetsanordningar, med rymddräkter och livbåtar, lika dem som fanns i gamla fartyg. En drog i en spak och så utvecklades ett litet rymdskepp som såg ut som en primitiv hydda eller ett sexmanstält för hårt och kallt vinterklimat. Där inne satte en automatisk syreanordning igång, för att så länge som möjligt, minst i två dygn, skulle hålla passagerarna vid liv. Där fanns tillgång till vatten och nödproviant, som syntetiskt jordnötssmör, några syntetiska chokladkakor och rör fyllda med syntetiskt druvsocker, i tablettform. Så fort som nödsignalerna satte igång och de röda lamporna började blinka, skulle alla sätta sig i säkerhet i antingen en rymddräkt eller in i en livbåt. Det gamla problemet återstod alltid; vart skulle de ta vägen som varken funnit någon dräkt eller försökt ta sig in i en fullbemannad livbåt? Alla visste att de redan efter några sekunder skulle vara utlämnade åt sitt öde, när syret tog slut och den iskalla rymden strömmade in. Robotnissarna skulle omedelbart vara igång med att reparera skador och täcka över hål och bristningar, men det tog ändå sin tid. Alex fortsatte:

   Drömmaskinerna har säkert många förklaringar. Har du hört talas om planeten Ellek och dess invånare ellekarna?

   Nej, ljög Mich. Vad är de för några?

   Det är en gammal myt eller legend, som påminner om skapelseberättelserna från ursprungsbefolkningar och naturfolk. En slags förklaringshistoria.

   Som förklarar vad då?

   Just nu, här i Exodus, har den flera funktioner. Familjen Frånlandsvind och främst Sophie Frånlandsvind, men också hennes tvillingbror Adam och hans arbetskamrat Jim Legg, hade återkommande kontakter med ellekarna. Så sägs det i alla fall.

   Hur gick det till då? Det tog ju lång tid för vetenskapsmänniskorna att bevisa att maskhålen ute i rymden inte fungerade så som de teoretiska fysikerna spekulerat tidigare.

   Nej, det är sant, sa Alex. De var nog bara en spekulation som science fictionförfattarna och filmskaparna kommit på, för att komma förbi problemet med att resa genom rymden utan att uppnå en hastighet som översteg ljusets. Varför inte, tänkte en då, inte en genväg genom rymden, när det kunde finnas så många alternativa universa, dimensioner och andra hypoteser? En sak, sa Alex, när en studerar människornas beteenden, finns det alltid en rörelse framåt. När mänskligheten inte längre kunde komma längre fram, styrde kursen uppåt istället, för att snart passera atmosfärens gräns Karman-linjen. Rörelsen framåt har vi gemensamt med andra däggdjur. Rörelsen är vårt naturliga tillstånd, inte vilan, som många av oss tycks tro.

Annonser