Alex och Cloe i Futurum.

När de druckit en fika med surr i Planetariets kafeteria, tog de transporten bort till Futurum. Där var det som vanligt mycket folk.

Det första de såg när de kom in i den stora hallen, var att det pågick något slags evenemang. Det var AndroArt som visade sina senaste versioner av androider och cyborger. De blev alltmer människolika, men försågs också med andra fördelar, som att kunna se i mörkret, göra stora hopp och, istället för att springa, rulla ihop sig till en stor och jämn kula, för att komma upp i en högre hastighet. Det fanns utrymme inne i kulan, där de kunde ha med sig mindre objekt. Med en inbyggd klätterutrustning kunde de fortare än robotnissarna ta sig upp till ramverket, för att hastigt ta sig ner igen, med en lina av plast och metall. Med hjälp av den kunde de assistera robotnissarna när de var utanför ramverket för att utföra en översyn och reparera sprickbildningar och hål.

Ramverket hade ett inbyggt säkerhetssystem, men även det kunde begå misstag eller inte uppmärksamma varje liten brist i skrovet.

Mich undrade försiktigt:

   Var tror ni att AndroArt har framställt de här maskinerna? Borde vi inte ha sett att det funnits en större arbetsplats nånstans, eller känt lukten av tillskärning, gjutning och svetsning?

   De kan, sa Cloe, ha tillverkat det inom Ministralen, med utblåsning direkt i rymden, eller från ett avgasrör, bakom oss. De skulle vi nog inte känna nån lukt.

   Jag tror, sa Mich, att mycket döljer sig under farkosten. Där kan det finnas saker, ungefär som en trollkarl trollar fram en kanin ur sin höga hatt.

   Du verkar så misstänksam, sa Alex. Allt måste inte vara fel.

   Nej då, jag är bara analytiskt lagd. Så är min personlighet. Det är därför som jag ägnar så mycket tid åt drömmaskinen. Ändå kan jag inte låta bli att undra över annat som verkar egendomligt eller utan lösning.

   Jag kan hålla med, till en viss del, sa Cloe. Här har mi inte mycket att göra. Visst kan vi skapa oss problem med avancerade svar. Ändå fortsätter Ministralen att intressera mig och säkert dig också, Alex?

   Jodå, sa Alex, men inte så ofta och inte så mycket. Vad säger du, Zanna?

   Det är väl som med geometrin och rymden? Nu har jag blivit klar med mina målningar av Andromedagalaxen. För att pigga upp mig ibland hittar jag på fantastiska landskap, som kanske kommer att finnas på den planet som blir vårt nya hem. Det senaste projektet är att tillverka bilder av labyrinter. Det ska inte va så enkelt att bara göra streck ovanifrån som blir till en labyrint. Jag tänker mig en bild snett ovanifrån, där man även kan se delar av de inre väggarna. Det kan vara till hjälp för dig, Mich, att förstå drömmaskinen. Den kan ju också vara en slags virtuell labyrint, eller hur?

   Javisst, Zanna, det har du rätt i! Om ifall drömmaskinen är uppbyggd inifrån som en labyrint, kan det vara förklaringen till att den verkar oändlig, när en färdas där inne. Jag har också tänkt på en form liknande ett dragspel eller en bälg. Ju längre in en kommer, desto djupare blir grottan invändigt. Eller en labyrint av speglar, ställda snett mot varandra. En föreställning av en skog, behöver bara en bild av ett träd, för att bli många fler, i spegelbilderna.

   Det kan finnas flera lösningar, förklarade Mich. Eller en kombination av många tillsammans. Det mesta bör vara logiskt eller matematiskt utformat, men det ska nog till inbillning och fantasi med, för att ge en illusion av verklighet. Verkligheten är ju alltid större än vi nånsin kan föreställa oss. Förr trodde man att det fanns levande varelser som bodde på Månen. Sedan blev det på Mars, Venus, Saturnus eller Jupiter. För var gång vi människor upptäckt något nytt, har förväntan stigit om att det nya ska bli till lösningen på våra svåraste problem. När vi idag vet att vårt eget solsystem inte hade några andra varelser lika oss själva, söker vi dem istället i andra solsystem och galaxer. För var gång blir vi optimistiska och förväntansfulla, för att efter en tid, med mer information insamlad, blir vi besvikna och måste gå vidare. Det finns alltid de som stannar upp och stannar kvar, då de inte orkar med den där processen en gång till, men så har det nog alltid varit, tror jag.

Annonser