I galaxernas virvlande dans.

När Zanna nästa morgon låg och drog sig i sängen, upplevde hon i tillståndet mellan dröm och verklighet sin målning av Andromedagalaxens rörelser. I rymden svävade galaxer och nebulosor omkring som Tjajkovskijs Blommornas dans, ur baletten Nötknäpparen. När Zanna drömde eller tänkte fram bilderna, undrade hon samtidigt: Vad är för krafter eller vindar som driver dem runt? Varför snurrar de? Hade det någon orsak eller betydelse? Det kunde ju inte vara som ett solsystem, där solen, gravitationen och centripetalkraften påverkade varandra?

När hon öppnade ögonen för att se om Mich var vaken, upptäckte hon att han redan stigit upp och hans del av sängen var tom.

Zanna gick ut i förrummet och hörde av bollarnas rörelser att han redan var inne i sin drömmaskin.

Mich sökte svaret på en annan teori. Han förstod att drömmaskinen inte fanns inuti hans huvud. Den var inte, likt psykoanalytikern Sigmund Freuds idéer, en förklaring till det mänskliga medvetandet. Drömmarna som han drömde på natten, var något annat än drömmarna som han upplevde i drömmaskinen. I nattens drömmar var det hans hjärna som skapade drömmarna. I drömmaskinen pågick ett utbyte av upplevelser, mellan drömmaskinens elektromagnetiska sensorer och hans hjärnas aktiviteter, lite likt ett elektroencefalogram, eller en magnetisk resonanstomografi, MRT, eller Iktalspect. De var alla gamla och primitiva metoder som fortfarande kunde användas då och då, men den digitala utvecklingen hade nått betydligt längre. Med en apparat kunde en, än så länge bara i ord, tolka hjärnans aktiviteter och samband, men ännu inte filma drömmarna som de upplevdes av drömmaren själv. De hade en alltför stor högupplösning, med hastiga växlingar av motiv och symboler. Maskinen hängde helt enkelt inte med, från den ena intensiva upplevelsen till den andra. När den första var klar, hade drömmaren och drömmen redan passerat flera andra.

Drömmaskinen bestod alltså av en fysisk del med lådan och drömbollarna, inte att förväxla med drömbubblorna. I den och bland alla drömbollar kunde drömmaren röra sig helt fritt, som i en gammaldags lekhage för mindre barn. Den psykiska eller andliga delen bestod av elektroniska och digitala signaler mellan drömmarna, drömbollarnas sensorer och centraldatorn. Det hade utlovats, tänkte Mich, att drömmarnas frekvenser, signaler och möjliga innehåll och betydelesr var sekretessbelagda. Det trodde Mich, i sin, kanske, överdrivna misstänksamhet, inte riktigt på.

Annonser