Det ständiga nuflödet.

Dagarna gick, men som det är för de allra flesta som sitter isolerade, tappade de räkningen på tid och dygn. De höll sig till ett strikt dagsschema, för att hålla sig i form, fysiskt och psykiskt.

Allt som de behövde fanns i skåp och förråd. Maten fanns i ordning, bara att hämta ur matroboten, när de tyckte att det var dags att äta.

Den enda förändringen de upplevde från dag till dag, var att utsikten från fönstren fortsatte att skifta, i en oändlig räcka av ljussättningar, färger och motiv. Även om de kunde vara vackra, innehöll de varken människor eller djur. Sådant som lätt skulle kunna framställas med de tekniska resurserna.

När de inte ägnade sig åt det oändliga flödet av frågor, höll de på med gymnastik, yoga och meditationsövningar. Några var enkla och sådana de hade lärt sig från kurser på Tellus. Andra hittade de på själva, för att träna leder och muskler. De fann nya muskler som de aldrig haft en aning om tidigare.

Det egendomliga var att det aldrig kom något besök. Inte ens robotvakterna tittade in. Inga androider eller andrarter som undrade om de var tillfreds eller saknade något. Inga drömmaskiner eller filmer och nyhetsprogram, annat än de urtråkiga reklamfilmerna som de redan sett så många gånger att de tappat räkningen.

Frågorna upptog alltmer av deras tid. När de inte satt vid apparaten som sände ut frågorna, kunde de ändå ligga i sovrummet och fundera. Det var nog det som var meningen, trodde Zanna.

Det hände att de blev osams och grälade. Det var skönt att ladda ur, när spänningen och den inneboende stressen blev alltför ansträngande att gå och bära på. De blev alltid sams igen efteråt. De hade ju bara varandra, men skulle heller inte vilja dela samma situation med någon annan levande varelse eller robot.

För att göra något fann de på lekar.

De första var sådana enkla, som ”Sten, sax och påse”. De satte upp en lampa, för att göra skuggfigurer med händerna. De klippte ur figurer från kartonger och gjorde dem till roller i påhittade pjäser eller sådana de kom ihåg från teatrar och filmer på jorden. Kartongerna var gamla, skrynkliga och dammiga, antagligen använda någon gång till omslag och fyllningsmaterial.

De lekte kull, kurragömma, följa john och inte nudda marken, men lägenheten var för liten för att det skulle bli svårt för den andra. De låtsades att de inte fann den andra, eller bara hoppade i luften när de inte kunde använda någon möbel till avsats. De ritade en hage på golvet, för att hoppa framåt och tillbaka, på bara det ena benet och det andra i luften. De byggde en koja under köksbordet och låtsades att de var ute i naturen och campade.

När de inte kom på några fler fysiska lekar, fann de på gissningslekar. De försökte komma på så många huvudstäder som möjligt från Tellus. De prövade med Jupiters månar eller kända stjärnor ute i rymden.

En lek som fungerade ganska länge, var att försöka imitera någon känd person, verklig eller från böcker eller filmer. De låtsades utföra sysslor som kunde förknippas med vissa yrken, som fiskare, snickare, skomakare, mekaniker eller civilingenjör. Kom någon av dem inte på någon ny, eller gjorde någon som de använt tidigare, blev det minuspoäng.

När de gjort allt de kunde hitta på, blev de sittandes tysta och dystra. Frågorna blev det enda de hade. Vissa frågor återkom, men med en annan vinkling eller tolkning.

Efter en tid, hur lång visste de inte, upplevde de frågorna mer som ett förhör, än bara om kunskaper, erfarenheter, historia eller fakta. Ännu en tid senare, blev de som tortyr. De ville eller, rättare sagt, kunde inte svara längre.

Verkligheten förväxlades eller övergick i dagdrömmar eller hallucinationer. De fick för sig att de hört någon som knackade på dörren, eller en röst från en dold högtalare. De inbillade sig att de visste vad som skulle hända, bara för att slippa uppleva ovissheten och otryggheten. 

Annonser