Närmare muselmanerna.

Under Andra världskriget, i nazisternas, NSDAP:s förintelseläger, kunde de som givit upp sina liv kallas för ”muselmaner”. Det var lite egendomligt, kan en tycka, att judarna som inte psykiskt orkade med längre och förföll ner i depressioner och apati, fick den benämning som då användes för muslimerna?

Zanna och Mich försökte hålla sig igång, på alla tänkbara sätt. De räknade upp alla restauranger de besökt i SpåRätt Star City of Stockholm. När de gått igenom namnen på gator, vägar och torg, övergick samtalen till matsedlar, menyer, maträtter, desserter, röda och vita viner, exotiska grönsaker, utdöda djurarter, märken på maskiner, fordon och namnen på alla hundraser de kunde komma på.

Samtalen och idéerna avtog. När de inte satt och besvarade de oändliga antalet frågor, låg de i dvala eller i drömlös sömn, mer för att få tiden att gå, än för att de var sömniga eller fysiskt utmattade. De tränade sig i huvudräkning, med addition, subtraktion, multiplikation och division. Ingen av dem var duktiga i det, eftersom alla använde maskiner när de utförde kalkyler.

För var gång som någon av dem kom på något nytt, blev den andres svar allt oftare:

   Jag vet inte. Varför det? Har vi inte gjort nåt liknade förut? Vad ska det leda till, när vi fortfarande inte vet vad som ska hända med oss? Jag orkar inte…

En dag hände något.

Dörren till deras bostad öppnade. In steg Fanny Linder, åtföljd av två robotar:

   Nu är det dags för er avfärd, sa Fanny. Det är bara att komma med. Inget farligt kommer att hända er.

Mich och Zanna var kvar i sitt drömliknande tillstånd. Var detta verkligt, en dröm eller en hallucination? Stod någon där, Fanny Linder, och talade med dem, eller var det något som de i sin upplevelse av apati, inbillade sig?

   Vart ska vi gå, undrade Zanna trött.

   Ni behöver inte ta med er nåt. Allt finns dit ni kommer. Ni tas om hand hela vägen. Ingen ska göra er illa. När ni väl är framme, upptäcker ni hur skönt och bekvämt allt är.

   Varför, undrade Mich misstänksamt, talar du inte om vart vi ska? Eller vad vi ska göra? Vi har ju besvarat alla möjliga och tänkbara frågor, där vid maskinen?

   Nej, det blir inga fler förhör. Precis som du säger, vet vi tillräckligt för att besluta oss om den här transporten. För att inte era fantasier ska förleda er bort, säger jag inte mer än så här, just nu. Snart kommer ni att få svar på alla era frågor och undringar. Kom med nu, så går vi. Det är lite bråttom!

Androiden Fanny Linder gick först, så kom Zanna och Mich. Efter dem gick de två anonyma robotarna. Ingenting omkring dem kunde upplevas som hotfullt. De gick genom korridorer, kulvertar och passager. Eftersom de inte visste var de var och inte kunde hitta ut, var det fanns det ändå ingen möjlighet att fly, med robotarna bakom sig. Troligtvis kunde gångarna stängas av och blockeras, om de gjort, mot alla odds, ett försök.

Annonser