Maten ombord i rymdbilen.

Alfred kom med en bricka till dem var, med fullt av smårätter och övertäckta glas.

   Hur kommer det sig, frågade Zanna, att vi inte upplever tyngdlösheten?

   Jo, svarade Alfred, det är en vidareutveckling av det gamla gyroskopet, men ytterst förfinat. Lite som en pendel, eller, rättare sagt, enormt många pendlar och hjul som snurrar. Skulle de stanna, skulle vi flyga omkring som gasfyllda ballonger här inne. Det vore inte så trevligt, eller hur?

   Nej, sa Mich, det skulle bli omöjligt att få i sig nåt. Får jag fråga, det kanske är oartigt men, är du Alfred en android eller en cyborg?

   Inte alls. Det får du gärna fråga. Om jag är antingen det ena eller det andra, är jag ändå inte lätt att såra. Jag är en cyborg. Av senare modell, bör jag nog påpeka. AndroArt, som Adam och Jim Legg startade en gång, med skisser sända från ellekarna, ligger fortfarande som grund till alla skapade varelser, från robotar till andrarter. Det känner du väl till redan, Mich?

   Ja, men jag var ändå inte säker. Jag har inte mött så många varianter, i verkliga livet.

   Du då, Zanna?

   Nej, jag vet inte nåt om sånt där. Det lilla jag känner till, har jag lärt mig av Mich.

   Då kan jag passa på, sa Alfred, att visa er en tredimensionell, holografisk film, gjord som reklam av AndroArt. Där kan ni se varianter av alla tidigare och senare versioner. En kan häpna över hur snabbt utvecklingen har gått, från de första pacemakers och konstgjorda lemmarna. Det första avgörande steget var när forskarna först kunde tillverka ett syntetiskt hjärta av odlad muskelmassa. Det andra steget var när de fick ihop en helt fungerande hjärna, utan mikrochips och liknande artificiella system. Hjärnorna kunde till och med drömma, när de vilade och sov.

   Då, sa Mich, var de kanske föregångarna till drömmaskinerna?

   Javisst, det var de.

De satt och tittade på de rörliga figurerna som kunde påminna om skyltdockor eller mannekänger. Till skillnad från dem visade de allt, inifrån och ut. De delade upp sig själva i organ och muskler ända in till skeletten och benen. Så satte de dem åter där de suttit, för att visa på funktioner och rörelser. Det var som en anatomilektion, men ändå mer mekanisk, artificiell och syntetisk.

Allt hände i bilens utrymme. Det behövdes varken några stora glasögon, holografiska projektorer eller annat obekvämt och primitivt. Allt såg identiskt verkligt ut, när tekniken kommit förbi människornas synintryck och uppfattningsförmåga. En väsentlig skillnad mot de gamla teknikerna var att AndroArt projicerade in bilden redan någon sekund innan människorna hunnit uppfatta den med sitt begränsade medvetande.

   Ni kanske vill se nåt roligare?

   Javisst, sa båda med en röst.

   Då ska vi se här… Var har jag den, nu igen?

Han plockade fram något från en låda. Det var inte större än ett svartpepperkorn. Det lade han in i ett lite större hål i väggen.

   Det börjar strax, sa han.

Ur tomma luften kom en vit duva flygande. Den flög runt och försvann in i väggen längst bak. En hög svart hatt blev synlig, precis framför dem. Hatten ställde sig på golvet, svällde ut till en strut som stod rakt upp på toppens spetsiga del. Upp ur konen kom en figur. Han var klädd i svart frack med en vit skjorta, svarta byxor och blanka svarta lackskor. Konen försvann och mannen satte på sig hatten. Nu såg de att han föreställde en gammaldags trollkarl.

Annonser