För utom tanken om att börja skriva kortromaner: 3 x 15 = 45 sidor, var det annat som påverkade mig också.

Jag ville skriva något som kunde angå hela mitt liv. Vad var det jag tyckte var allra mest intressant, i hela livet och hela världen?
Då kom jag att tänka på framtiden?
Vart hade den tagit vägen?
Under 1960-talet fanns framtiden och ”utvecklingen” med över allt. I teven sändes ständigt program och inslag om allt som var spännande och nytt, från familjen Jetson, för barn och Tekniskt Magasin för de vuxna. Annars fanns det program som Lilla Journalen, med senaste nytt av mode, stilar, trender och annat från Paris, och övriga världen.
Inga flygande bilar och inga andra häpnadsväckande saker och händelser från framtiden, eller en möjlig framtid.
Istället hade framtiden blivit alltmer hotfull. Varför det?
Jag förstod att det måste finnas en konflikt med två motståndarlägen, som kunde föra handlingen framåt. För att ta ner framtiden på en mer personlig nivå, behövde jag beskriva några personer. Jag hade läst Isaac Asimov’s böcker om Stiftelsen. De blev till en inspirationskälla.
Och så svenska författare som Per- Anders Fågelström, Wilhelm Moberg, Selma Lagerlöf och August Strindberg.
Tanken var att det skulle vara svenskar som färdades ut i rymden. Vanliga människor, inga piloter, astronauter, kosmonauter eller andra ”övermänniskor”. Människor med fel och brister, som inte levde varken i någon dystopi eller utopi.
Jag hade redan en början om familjen Frånlandsvind. Det var alltså de som skulle ta initiativet och första steget ut i rymden, åtminstone teoretiskt och hypotetiskt.
Även om jag har skrivit utifrån mina egna Idéer, tankar, föreställningar och fantasier, har det varit till stor nytta av att läsa om The Velvet Underground, Andy Warhol, The Beatles, Keith Richards, och andra textskrivare, tonsättare, pop- och rockartister, samt förstås en hel del populärlitteratur om rymden, Isaac Newton, Albert Einstein, Ludwig Wittgenstein och andra mycket, mycket begåvade vetenskapsmänniskor. De som för det mesta menar att de varit begåvade med tålamod och accepterat misslyckanden, för att komma vidare. Isaac Newton som utgick från egna tankar, idéer och experiment, istället för teorier, hypoteser och spekulationer. Experimenten ledde honom vidare, ungefär som att gå på en väg, utan att innan veta vart man kommer, med risk att gå vilse och hamna åt hotahejti.
Många menar att man behöver ”kartan” först, men upptäcktsresanden som Leif Eriksson och Christopher Columbus, reste bara rakt ut i det stora okända, utan att vara helt säkra på vart de skulle hamna.

Annonser