Om Don Quijote eller Frihetens Paradox:
 
Problemet med, när människor försöker begränsa ondskan, är att de snart själva blir onda.
Fler och fler beskriver och förklarar ondskan och om den inte är konkret och synlig, kommer misstanken och rädslan ta över det kritiska tänkandet och förnuftet.
För blotta tanken om att kunna förklara och definiera att något kan vara ont eller orsak till det onda, blir i sig en orsak till att begå misstaget att själv avgöra, bedöma, döma och fördöma.
 
Det är enkelt!
En intrig i en bok, teater eller film, skulle bli helt ointressant om alla personerna var och förblev goda, snälla, artiga och välanpassade. Det enda att göra för att skapa en motsättning, är att utse något annat som farligt, okänt eller ont.
 
I vår vardag gäller att den som är ”tuff” och ”smart” också är, till en viss del: ”ond”.
Den ”gode” strävar inte efter makt, inte ens makten över det onda.
I vardagslivet föraktas istället den som är en ”mes” och inte vågar säga ifrån eller sätta andra på plats.
I moderna actionfilmer hamnar sådana personer i skymundan, som ”fegisar” eller förblir ”statister”.
Hjältarna är de som går över gränser, aldrig anpassar sig, går sin egen väg, ”kör sitt eget race”, tar för sig och hellre njuter av ett kort liv med risker, än visar hänsyn och respekt.
 
Det är en person som väljer att hellre vara ”det svarta fåret” eller ”den förlorade sonen”, för att slutligen bevisa att hen hade rätt och därför kunde klara upp konflikten bättre, än de skötsamma, anpassade och flyende.
 
Men en tillvaro utan motsättningar, skulle bli helt meningslös. Det är därför som många människor idag fortfarande hänvisar till ”naturen”, ”det naturliga urvalet” och ”den starkes rätt”.
 
Det stadiet har vi för länge sedan passerat.
Vi lever i ett människoanpassat samhälle som till största delen går ut på att den ”vilda (det vill säga: onda) naturen inte längre ska medföra något problem i vår vardag.
 
Det må vara ett eftersträvansvärt ideal och en utopi, men ingenting som skulle leda till något nytt, överraskande, spännande eller på annat sätt motiverande.
 
Massmedia skulle inte längre ha något att rapportera om.
Samhället i stort skulle leda till en fördumning. Att leva sitt liv helt och hållet riskfritt, skulle göra alla människor håglösa och helt oberedda, om någon fara eller hotbild, trots alla försiktighetsåtgärder, skulle uppstå.
 
Ondskan är i sig destruktiv, förödande och självutplånande.
De som medvetet utför onda handlingar, kommer förr eller senare bli tvungna att stå till svars för sina handlingar. Ingen vill umgås med dem. Alla är rädda och undviker dem. Deras tillvaro blir allt ödsligare och ensammare, när de inte längre har någon som vill umgås med dem, eller kan ha något utbyte med dem.
 
Godheten, utan dess motsats, ”Ondskan”, ebbar också ut i ingenting. Möjligtvis att de som överlever, likt buddhistmunkar, kan sitta och meditera i hela sina liv, men till vilken nytta, eller inför vad då?
 
Människor kommer även i framtiden begå misstag. Misstagen skulle kunna ses som ”onda”, men det är av dem vi lär oss något nytt, från det okända. Det finns utopister som menar att alla skulle själva begränsa sig till att bli ”goda”, men det vore detsamma som att leva under en diktatur, men en diktator inifrån, istället för utifrån.
Den tanken brukar att kallas för: ”Frihetens paradox”.
Annonser