Min teori, efter att ha läst Victor Bockris ”Andy Warhol” och flera andra biografier, är att Andy Warhol, bland annat, börjat med billigt material, mer eller mindre ”skräp” eller ”trash”, för att arbeta sig upp från ”coolness”, tomhet och likgiltighet: ” I don’t care”, jag bryr mig inte, till ”celebrity”: kändisar, berömdheter, rika människor, till diktatorer och andra människor med mycket makt.

Vad utgör då Andy Warhols ”hemlighet?

Kanske att en av hans vänner, Truman Capote, har rätt, när han säger:
”Andy Warhol är en sfinx utan gåta”?

Ändå är nog hans hemlighet: Nyfikenheten.

Från att ha kommit från en fattig gruvarbetarfamilj i Pittsburg, tog han sig upp från hans ”superstars” och ”lifers” i The Factory, till att sälja, likt en gammaldags hovmålare, porträtt av dem och andra familjemedlemmar, till världens rika och mäktiga.

Det finns naturligtvis andra inom underhållningsindustrin som har gjort liknande ”klassresor”, som Keith Richards, John Cale, Madonna, Paul McCartney med flera.
Det finns förstås andra innovatörer och skapare som lyckats med samma sak, som t ex Thomas Alva Edison, eller vår egen ”mekaniker” Chistopher Polhem.

Ändå sträcker sig Andy Warhols ”impact”, mycket längre än vi någonsin tror, inom konst, musik, teater, film, dans, och, inte minst: politik.
Kändast av hans citat är att i framtiden kommer alla att bli berömda i 15 minuter. Är det inte det som alla i dag är ute efter: sina ”15 minuter” av uppmärksamhet och publicitet?

Annonser